Umberto Campagnolo (in Swedish)

Altiero Spinelli, Ernesto Rossi och Eugenio Colorni var ingalunda ensamma om visionen att säkra fred och framsteg i Europa genom en federation. Diskussionen bland europeiska intellektuella var livlig före och efter krigsslutet.

Umberto Campagnolo (1904–1976) studerade folkrätt för Hans Kelsen i Schweiz och doktorerade om nationerna och rätten. År 1945 utnyttjade han sin juridiska sakkunskap som utgångspunkt för ett program för ett enat Europa. Skriften har år 2004 publicerats i en ny utgåva, med en inledning av Lorella Cedroni.

I Europeiska förbundsrepubliken, ’Repubblica Federale Europea’, utgick Campagnolo från att Europa, trots sin mångfald, var en etisk, kulturell och civilisatorisk enhet samt en ödesgemenskap.
Återstod att forma Europa till ett politiskt samfund.

Nationalstaterna, allianserna och maktpolitiken hade lett till världskrigen. Den så kallade internationella rätten (folkrätten) var ingen rättsordning, eller ordning av något som helst slag. Verksam var rätten enbart i stöd av staternas goda vilja eller egenintresse. Verkligheten formades av den starkares rätt, strävan till maktbalans och bräckliga koalitioner.

En union mellan regeringar är enbart en allians, anförs i ett citat av John Stuart Mill.

Den så kallade moderna internationella rätten hade fört med sig Nationernas förbund, Internationella domstolen, obligatoriskt skiljeförfarande, kollektiv säkerhet och nedrustning. Organisationen skulle trygga respekten för den internationella rätten, vid behov med våld. Men besluten krävde enhälliga överenskommelser mellan de stater som hade intressen i frågan, mellan de direkt inblandade och mellan organisationens alla medlemmar. Inte heller detta var en rättsordning; inte heller detta kunde fungera så länge staterna var suveräna.

Campagnolo förordade inte en gradvis skeende ekonomisk integrering som metod, eftersom de politiska förutsättningarna går före ekonomin. Det gällde att med en gång forma Europas nationer till en gemensam, federal stat, med alla de element och befogenheter som behövs; en verklig rättsordning.

Till skillnad från en del andra författare föredrog Campagnolo att kalla den nya staten för Europeiska förbundsrepubliken, inte Europas förenta stater. Enligt honom fanns det teoretiska, historiska och politiska skäl för valet av namn.

En federal stat är en stat i ordets fulla betydelse, även om autonomin för nationerna och delarna kan vara större än i en enhetsstat.

Förbundsstaten bygger direkt på individerna, inte på medlemsstaterna. Federationen skulle baseras på liberala och demokratiska principer.

Federalismen var inte ett ställningstagande i ekonomiska och sociala frågor. Det är inte grundlagen som skall avgöra om förbundsstaten utvecklas i liberalistisk eller socialistisk riktning. Inom ramen för frihetliga och demokratiska principer skulle de politiska valen göras genom statens normala verksamhet (de politiska krafternas spel).

Ralf Grahn


Litteratur:

Umberto Campagnolo
Repubblica Federale Europea
Unificazione giuridica dell’Europa
Introduzione de Lorella Cedroni
Rubbettino Editore, 2004