Gemenskapens behörighet (in Swedish)

Europeiska gemenskapen av årsmodell 1953 hade ställts inför samma frågor som andra parlament med två kammare. Vad gör man när över- och underhuset inte kommer till samma resultat när de behandlar ett lagförslag?


Lagstiftningen

I allmänhet löser man konflikterna genom något slags förlikningsförfarande. I gemenskapen hade en fjärdedel av senatens medlemmar kunnat kräva ny behandling (en andra läsning) inom tre dagar från första läsningen (artikel 52).

Verkställande rådet hade kunnat utfärda förordningar om tillämpningen av lagar (artikel 53).


Internationella förbindelser

Gemenskapen hade haft rätt att ingå internationella överenskommelser inom ramen för sin behörighet (artikel 67). Verkställande rådet hade förhandlat fram de internationella avtalen (artikel 68).

Verkställande rådet hade kunnat företräda medlemsländerna i internationella sammanhang i stöd av en enhällig fullmakt av rådet för de nationella ministrarna (artikel 69).

Medlemsländerna skulle löpande samordna sin utrikespolitik genom att utbyta information och förhandla via sina företrädare i ministerrådet. Verkställande rådet kunde ställa förslag i alla utrikespolitiska frågor. Parlamentet hade haft rätt att rikta initiativ i utrikesärenden till verkställande rådet och via detta till medlemsstaternas regeringar. (artikel 70)

I internationella organisationer skulle man försöka nå en gemensam ståndpunkt i alla frågor som rörde gemenskapens intressen. I sådana tvister mellan medlemsländerna som inte var domstolsfrågor skulle man tillämpa ett förlikningsförfarande (artikel 71).

Medlemsländerna fick inte ingå internationella avtal i strid med gemenskapens åligganden. Tvistiga fall skulle lösas i första hand genom förhandlingar, i andra hand genom förlikningsförfarande och i sista hand genom skiljemannaförfarande (artiklarna 72–73).

Gemenskapen hade haft rätt att sända ut och ta emot diplomatiska företrädare (artikel 74).


Inkomster och utgifter

Gemenskapens inkomster och utgifter hade fastställts i budgeten. Budgetlagen hade innehållit bestämmelserna om verkställighet och övervakning. Verkställande rådet hade årligen gett ett budgetförslag som parlamentet hade godkänt. Parlamentet hade makt att öka utgifterna, men inte att lägga till nya utgiftskapitel (utgiftsslag) (artiklarna 75–76).

Europeiska gemenskapen hade haft egna intäkter (skatter, lån och diverse intäkter) samt medlemsländernas betalningsandelar. En lag med grunderna för beskattningen hade krävt ett enhälligt utlåtande av ministerrådet samt parlamentets godkännande. Också medlemsstaternas betalningsandelar hade krävt ett enhälligt godkännande av ministerrådet. (artiklarna 77–80).


Ekonomisk behörighet

Europeiska gemenskapen skulle gradvis förverkliga en gemensam marknad, baserad på fri rörlighet för varor, kapital och personer. Under en övergångstid om fem år hade lagarna förutsatt ett enhälligt utlåtande av ministerrådet; därefter hade det räckt att de förordades av en majoritet. För att stöda målsättningen skulle gemenskapen främja samordningen av medlemsländernas penning-, finans- och kreditpolitik (artiklarna 82 och 84).

Den fria rörligheten för personer hade först gällt dem som hade fullgjort sin militärtjänst i Europas försvarsmakt och dem som var födda efter det att avtalet om gemenskapen trätt i kraft (artikel 83).

Som motvikt till den gemensamma marknaden hade man grundat Europeiska anpassningsfonden för att bistå företag och arbetstagare i svårigheter (artikel 85).

Medlemsländer i svårigheter kunde ha åberopat en nödfallsklausul (artikel 86).


Specialmyndigheter

Genom gemenskapslag kunde man inrätta specialmyndigheter, verk, serviceinrättningar och enheter för gemensamma intressen i form av privaträttsliga eller offentligträttsliga juridiska personer enligt nationell eller gemenskapsrätt. Även existerande institutioner kunde ha använts för dessa syften (artikel 88).

Europeiska gemenskapen kunde ha getts rätt att företräda medlemsstaterna i europeiska specialmyndigheter eller verk där de var medlemmar (artikel 89).


Associationsavtal

Gemenskapen kunde ha ingått associationsavtal med tredje länder som respekterade de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europeiska stater samt utomeuropeiska territorier som hörde till ett medlemsland eller en associerad medlem kunde bli associerade medlemmar. Avtalet hade angett formerna för samarbetet, eventuell representation i senaten med begränsade eller fulla rättigheter samt domstolens behörighet och om domare från den associerade medlemmen kunde delta i att utöva domsrätt (artiklarna 90–92).

Europeiska gemenskapen, ministerrådet och företrädare för de associerade medlemmarna hade regelbundet mötts i konferenser (artikel 93).


---
Djävulen gömmer sig, som vi vet, i detaljerna. I fortsättningen presenterar jag de gemensamma bestämmelserna i 1953 års stadga för Europeiska gemenskapen.


Ralf Grahn