Lately, I have been active on my Finnish blog, covering the methods, history and future of European integration:
http://grahnlaw.blogs.fi
The posts are called
:
Hallitusten välinen yhteistyö
Yhteisömenetelmä
Liittovaltiopiirteet
Ranskalainen paradoksi I
Ranskalainen paradoksi II
Ranskalainen paradoksi III
Ranskalainen paradoksi IV
Suoraan valittu parlamentti
Spinellin ehdotus 1984 I
Spinellin ehdotus 1984 II
Spinellin ehdotus 1984 III
Kenen joukoissa seisot?
Blogikeskustelua
Kansanvaltaiseen Eurooppaan
Regards
Ralf Grahn
Monday, 20 August 2007
Monday, 6 August 2007
De europeiska gemenskapernas öde (in Swedish)
De europeiska gemenskapernas öde beskriver den franska paradoxen.
Europeiska försvarsgemenskapen
Ett franskt initiativ för att skapa ett europeiskt försvar (under fransk ledning) torpederas av den franska nationalförsamlingen. I stället uppstår ett nationellt tyskt försvar som medverkar på mellanstatlig bas i Västeuropeiska unionen och det viktigaste ankaret förblir Atlantpakten, under amerikansk ledning (inflytande och kommendör). Slutresultatet är, åtminstone utåt sett, det rakt motsatta jämfört med Plevenplanens syfte.
Det är paradoxalt, men begripligt, att Frankrikes omdimensionering från stormakt till en regional makt gav upphov till förnekande och förkastande som fick Frankrike att överge den enda alternativa strategin: ta ledningen – inom ett jämlikt system med delad suveränitet, men där ingen hade bestridit den ledande politiska rollen – för rörelsen mot ett enande av Europa, sammanfattar Luciano Angelino (s. 114).
Den allmänna opinionen i Frankrike var ännu inte mogen för den europeiska integrationen, skriver Giancarlo Giordano (s. 339).
Europeiska gemenskapen 1953
Europeiska gemenskapen, den politiska, hade utarbetats nästan enhälligt av parlamentarikerna. På ordförandeskapets (regeringarnas) vägnar togs stadgan dock emot med isande kyla av den franske utrikesministern Georges Bidault, som hade ersatt Robert Schuman i ett Frankrike som allt mera hade polariserats i nationalistisk riktning (gaullisterna) och vänsterut (socialister, kommunister) och därmed stärkt de antieuropeiska krafterna.
Av de tre visionära europeiska statsmännen hade även Alcide De Gasperi försvunnit från scenen. Enbart Konrad Adenauer återstod av trion Schuman, De Gasperi, Adenauer.
Den utlovade diplomatkonferensen om stadgan pekade mot begravning i kommitté. Formellt dog förslaget om Europeiska gemenskapen när franska nationalförsamlingen den 30 augusti 1954 röstade för att uppskjuta behandlingen av Europeiska försvarsgemenskapen på obestämd tid.
Den franska integrationsmotorn
Myten om Frankrike som motor i den europeiska integrationen, tillsammans med Tyskland, har större spridning i det allmänna medvetandet än täckning i verkligheten.
Franska ledare har med eftertryck marknadsfört sig som stora européer.
Det är riktigt att inga steg framåt har tagits utan Frankrike, men hur kunde det vara annorlunda i en process där enbart enhälliga beslut mellan de nationella regeringarna kan förverkligas i avgörande frågor?
Initiativen har i många fall överenskommits mellan Frankrike och Tyskland, men Frankrike har i många skeden varit den dämpande kraften som slagit vakt om mellanstatligheten.
Katastrofer som Europeiska försvarsgemenskapen, Europeiska gemenskapen 1953, De Gaulles långa krig mot de europeiska institutionerna, Chiracs reserverade inställning till grundläggande reformer och det franska folkets nej år 2005 till de framsteg det konstitutionella fördraget ändå hade medfört, tyder på en djup klyfta mellan retorik och verklighet i Frankrike.
Konkreta framsteg med till exempel Schuman, Giscard d’Estaing och Mitterrand i centrala roller kan inte överskyla en långvarig och utbredd identitetskris i Frankrike, bland både elit och folk.
Gisela Müller-Brandeck-Bocquet beskriver den franska europapolitiken i ett långt perspektiv, när hon skriver (s. 11): Motsatsförhållandet mellan ambitiösa, till och med visionära föreställningar om ett starkt, självmedvetet och autonomt Europa å ena sidan och tveksamheten att förse detta Europa med nödvändiga maktbefogenheter och behörigheter å andra sidan präglar Frankrikes europapolitik ända till i dag.
Nicolas Sarkozy
Frankrikes nyvalde president Nicolas Sarkozy uttalade sig inför den franska nationaldagen 2007 om ett europeiskt försvar: Basen existerar redan. Nu gäller det att bredda den genom att övergå från tal till handling. Jag önskar mer än förr att Europa kan garantera sin säkerhet på ett självständigt sätt.
Vad betyder ett franskt initiativ om ett europeiskt försvar denna gång?
Har Frankrike på mer än fem årtionden lärt sig vad ett gemensamt europeiskt försvar förutsätter?
De europeiska gemenskapernas öde i början av 1950-talet är ingen historisk kuriositet, värd ett omnämnande bland integrationshistoriens fotnoter. Frågeställningarna är tvärtom rykande aktuella, om Europa vill tala med en röst i världen och bli en trovärdig internationell aktör.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115, och Spinellis memorandum om Europeiska försvarsgemenskapen, s. 207–224)
Timothy Bainbridge
The Penguin Companion to European Union
Penguin, 3rd edition, 2003
Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004
Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004
Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004
Giancarlo Giordano
Storia della politica internazionale 1870–2001
Franco Angeli, 2004
A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)
Gisela Müller-Brandeck-Bocquet
Frankreichs Europapolitik
VS Verlag, 2004
Bino Olivi
L’Europe difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)
Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
Edizioni Unicopli, 2003
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)
Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Éditions Complexe, 2001
Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997
Europeiska försvarsgemenskapen
Ett franskt initiativ för att skapa ett europeiskt försvar (under fransk ledning) torpederas av den franska nationalförsamlingen. I stället uppstår ett nationellt tyskt försvar som medverkar på mellanstatlig bas i Västeuropeiska unionen och det viktigaste ankaret förblir Atlantpakten, under amerikansk ledning (inflytande och kommendör). Slutresultatet är, åtminstone utåt sett, det rakt motsatta jämfört med Plevenplanens syfte.
Det är paradoxalt, men begripligt, att Frankrikes omdimensionering från stormakt till en regional makt gav upphov till förnekande och förkastande som fick Frankrike att överge den enda alternativa strategin: ta ledningen – inom ett jämlikt system med delad suveränitet, men där ingen hade bestridit den ledande politiska rollen – för rörelsen mot ett enande av Europa, sammanfattar Luciano Angelino (s. 114).
Den allmänna opinionen i Frankrike var ännu inte mogen för den europeiska integrationen, skriver Giancarlo Giordano (s. 339).
Europeiska gemenskapen 1953
Europeiska gemenskapen, den politiska, hade utarbetats nästan enhälligt av parlamentarikerna. På ordförandeskapets (regeringarnas) vägnar togs stadgan dock emot med isande kyla av den franske utrikesministern Georges Bidault, som hade ersatt Robert Schuman i ett Frankrike som allt mera hade polariserats i nationalistisk riktning (gaullisterna) och vänsterut (socialister, kommunister) och därmed stärkt de antieuropeiska krafterna.
Av de tre visionära europeiska statsmännen hade även Alcide De Gasperi försvunnit från scenen. Enbart Konrad Adenauer återstod av trion Schuman, De Gasperi, Adenauer.
Den utlovade diplomatkonferensen om stadgan pekade mot begravning i kommitté. Formellt dog förslaget om Europeiska gemenskapen när franska nationalförsamlingen den 30 augusti 1954 röstade för att uppskjuta behandlingen av Europeiska försvarsgemenskapen på obestämd tid.
Den franska integrationsmotorn
Myten om Frankrike som motor i den europeiska integrationen, tillsammans med Tyskland, har större spridning i det allmänna medvetandet än täckning i verkligheten.
Franska ledare har med eftertryck marknadsfört sig som stora européer.
Det är riktigt att inga steg framåt har tagits utan Frankrike, men hur kunde det vara annorlunda i en process där enbart enhälliga beslut mellan de nationella regeringarna kan förverkligas i avgörande frågor?
Initiativen har i många fall överenskommits mellan Frankrike och Tyskland, men Frankrike har i många skeden varit den dämpande kraften som slagit vakt om mellanstatligheten.
Katastrofer som Europeiska försvarsgemenskapen, Europeiska gemenskapen 1953, De Gaulles långa krig mot de europeiska institutionerna, Chiracs reserverade inställning till grundläggande reformer och det franska folkets nej år 2005 till de framsteg det konstitutionella fördraget ändå hade medfört, tyder på en djup klyfta mellan retorik och verklighet i Frankrike.
Konkreta framsteg med till exempel Schuman, Giscard d’Estaing och Mitterrand i centrala roller kan inte överskyla en långvarig och utbredd identitetskris i Frankrike, bland både elit och folk.
Gisela Müller-Brandeck-Bocquet beskriver den franska europapolitiken i ett långt perspektiv, när hon skriver (s. 11): Motsatsförhållandet mellan ambitiösa, till och med visionära föreställningar om ett starkt, självmedvetet och autonomt Europa å ena sidan och tveksamheten att förse detta Europa med nödvändiga maktbefogenheter och behörigheter å andra sidan präglar Frankrikes europapolitik ända till i dag.
Nicolas Sarkozy
Frankrikes nyvalde president Nicolas Sarkozy uttalade sig inför den franska nationaldagen 2007 om ett europeiskt försvar: Basen existerar redan. Nu gäller det att bredda den genom att övergå från tal till handling. Jag önskar mer än förr att Europa kan garantera sin säkerhet på ett självständigt sätt.
Vad betyder ett franskt initiativ om ett europeiskt försvar denna gång?
Har Frankrike på mer än fem årtionden lärt sig vad ett gemensamt europeiskt försvar förutsätter?
De europeiska gemenskapernas öde i början av 1950-talet är ingen historisk kuriositet, värd ett omnämnande bland integrationshistoriens fotnoter. Frågeställningarna är tvärtom rykande aktuella, om Europa vill tala med en röst i världen och bli en trovärdig internationell aktör.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115, och Spinellis memorandum om Europeiska försvarsgemenskapen, s. 207–224)
Timothy Bainbridge
The Penguin Companion to European Union
Penguin, 3rd edition, 2003
Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004
Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004
Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004
Giancarlo Giordano
Storia della politica internazionale 1870–2001
Franco Angeli, 2004
A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)
Gisela Müller-Brandeck-Bocquet
Frankreichs Europapolitik
VS Verlag, 2004
Bino Olivi
L’Europe difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)
Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
Edizioni Unicopli, 2003
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)
Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Éditions Complexe, 2001
Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997
Sunday, 5 August 2007
En politisk gemenskap (in Swedish)
Studera general George Washingtons förtvivlan under amerikanska frihetskriget, kontinentalkongressens tafatta försök att tigga pengar av staterna och de enskilda staternas varierande beslut för att mobilisera män, materiel och pengar.
Det är lätt att inse varför en effektiv försvarsgemenskap kräver en enhetlig ledning med auktoritet att fatta de beslut som behövs. Men en militär kommendör utan en politiskt ansvarig ledning är en härförare för en legoarmé.
Den preliminära planen för Europeiska försvarsgemenskapen hade i slutändan resulterat i en klassisk militärallians med ett nytt namn: en kropp utan huvud. Målsättningen var en europeisk armé, men medlen skulle stanna hos staterna.
Spinellis kritik
Motstridigheterna och bristerna i förslaget ledde Altiero Spinelli till en ingående analys och till förslaget om en grundlagsstiftande församling för en europeisk federal gemenskap. (Spinellis memorandum år 1951 om den europeiska armén, Il memorandum sull’esercito europeo, ingår i Luciano Angelinos bok, s. 207–224, och borde utgöra obligatorisk läsning för varje europé.)
Försvaret är ingen specialmyndighet som kan utövas isolerat. En enhetlig armé förutsätter en enhetlig utrikespolitik, en enhetlig finanspolitik och en enhetlig ekonomisk politik. De utgör hörnstenarna i suveräniteten. En europaarmé måste styras på europeisk nivå. Då måste suveräniteten förvaltas gemensamt.
Makten utgår från folket. Det behövs en grundlag som inrättar ett folkvalt parlament och en politiskt ansvarig regering, med två kammare, samt en högsta domstol. Federationen måste ha rätt att fatta bindande beslut, inklusive rätten att uppbära skatter.
Europeiska gemenskapen 1953
Italiens statsminister Alcide De Gasperi övertygades av Spinellis kritik. Tillsammans med den franske utrikesministern Robert Schuman och den tyske förbundskanslern och utrikesministern Konrad Adenauer öppnades möjligheten för Europeiska kol- och stålgemenskapens förstärkta parlamentariska församling att, inte stifta, men bereda Europas första grundlag.
Jag har tidigare återgett det huvudsakliga innehållet i ad hoc-församlingens förslag till stadga för Europeiska (politiska) gemenskapen, antaget praktiskt taget enhälligt den 10 mars 1953.
Kompromissförslag
Europeiska gemenskapen 1953 var en kompromiss med mellanstatliga, funktionella och federala drag.
Mellanstatlighet
Mellanstatligheten dikterade formen. Stadgan var ett förslag till internationellt fördrag, inte en text som skulle godkännas av det nya statsfolket. Förslaget skulle granskas av en diplomatisk konferens (regeringskonferens). Resultatet av konferensen skulle sedan ratificeras skilt i de sex tilltänkta medlemsländerna.
Bland organen var rådet för de nationella ministrarna ett kännspakt uttryck för mellanstatlighet, med betydande risker för handlingsförlamning som följd.
I framtiden, när stadgan i princip hade blivit konstitution, skulle varje ändring av gemenskapens behörighet eller de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna förordas enhälligt av rådet för de nationella ministrarna och godkännas av medlemsstaternas parlament.
Viktiga grundlagsändringar hade lätt förhindrats genom liberum veto i två led i varje land (tre, om separata folkomröstningar föranstaltas).
Interna institutionella ändringar av grundlagen hade förutsatt enhälligt förord av ministerrådet, med andra ord liberum veto i ett led för varje medlemsstat.
Enbart mindre grundlagsändringar hade varit möjliga genom autonoma beslut inom gemenskapen: förslag av verkställande rådet och godkännande av parlamentet.
Europeiska gemenskapens beskattningsrätt var begränsad. Enhälligt förord av ministerrådet krävdes för skattelagar och medlemsstaternas betalningsandelar.
Gemenskapens möjligheter att säkra den inre ordningen förutsatte enhälligt förord av ministerrådet.
Gemenskapens rätt att företräda medlemsstaterna i internationella organisationer hade krävt enhällig fullmakt av ministerrådet.
Under en övergångstid om fem år hade lagarna om den gemensamma marknaden förutsatt enhälligt förord av ministerrådet och därefter en majoritet i ministerrådet.
I parlamentets andra kammare, senaten, var de enskilda staternas folk företrädda, valda av de nationella parlamenten, det vill säga endast indirekt av folket. En andra kammare för (del)staterna är visserligen en lösning som är vanlig i federala stater.
I princip gällde stadgan medlemsstaternas hela territorium, men staterna hade möjligheter att ange begränsningar innan fördraget undertecknades. Tillämpningen av gemenskapens lagstiftning på vissa staters (Belgien, Frankrike) utomeuropeiska områden låg i medlemsstaternas händer.
Mandatfördelningen mellan staterna i parlamentets första och andra kammare var en politisk förhandlingslösning som högst ofullständigt tog hänsyn till deras befolkningsantal. I en renodlad federation borde varje invånares rösträtt ge ett någorlunda likartat utslag, så åtminstone första kammaren borde närma sig tanken om samma vikt för varje medborgares röst.
Verkställandet av gemenskapens lagar och beslut var beroende av medlemsstaternas medverkan (goda vilja) och nationella förfaranden, åtminstone inledningsvis.
Funktionella drag
Funktionella drag (gemenskapsmetoden) syns i sammanhang där gemenskapen hade fått behörighet, delvis utan att medlemsstaterna nödvändigtvis avstod från att bedriva en nationell politik.
Samordning (koordinering) var honnörsordet på följande områden: utrikes-, penning-, finans- och lånepolitik. (Senare erfarenhet har visat att mellanstatlig koordinering är ett förhållandevis ineffektivt och långsamt verkande medel.)
Kugghjulseffekter kunde med tiden uppstå genom gemenskapsorganens verksamhet: verkställande rådet, parlamentet och domstolen samt ekonomiska och sociala rådet hade övernationella drag.
Federala drag
Gemenskapens blandade karaktär kunde utläsas ur artikel 1. Den grundade sig på en union av folken och staterna. Principiellt kan det framhållas att folken nämndes först.
Parlamentet återspeglade gemenskapens tudelade karaktär.
Första kammaren företrädde de i gemenskapen förenade folken. Folkkammaren företrädde principen om folksuveräniteten.
Andra kammaren, senaten, med indirekt valda medlemmar, innebar en begränsning av folksuveräniteten till förmån för medlemsstaterna.
Styrelseskicket hade varit parlamentariskt, med ett politiskt ansvarigt verkställande råd; dess medlemmar hade kallats ministrar.
I den mån kraven på enhällig medverkan av eller förord med majoritet i ministerrådet (och godkännande i medlemsstaternas parlament) inte satte käppar i hjulet (konstitution, skatter, betalningsandelar, inre ordning) hade parlamentet tämligen oinskränkta möjligheter att stifta lagar. Parlamentet hade även rätt att ta initiativ.
Verkställande rådet var, med ungefär samma begränsningar, en verklig exekutiv myndighet, visserligen beroende av medlemsstaternas goda vilja när det gällde efterlevnaden av lagarna och verkställigheten av besluten.
Med tiden kunde skapandet av verk och myndigheter för Europeiska gemenskapen ha lett till en mer direkt federal förvaltning på olika områden.
Verkställande rådet hade både internt och i internationella relationer haft en klarare roll än den som följer av dagens begränsningar och uppdelningen av funktioner inom Europeiska unionen, där vissa funktioner sköts av kommissionen medan andra, inklusive verkställighet, omhändertas av (minister)rådet.
Europeiska gemenskapen hade varit en juridisk person med rättshandlingsförmåga.
Domstolens roll hade inte heller kringskurits såsom i Europeiska unionen av i dag.
Sammandrag
Europeiska gemenskapen 1953 hade inte medfört en europeisk federal stat. På grund av medlemsstaternas grepp om de grundläggande frågorna och vetorätten för de enskilda staterna kan man på sin höjd tala om en pre- eller kvasifederal gemenskap i ljuset av förslaget. Riskerna för handlingsförlamning hade varit betydande, redan i en gemenskap med sex medlemmar.
Trots detta hade förslaget för mer än femtio år sedan lett till en mer medborgarnära, demokratisk och handlingskraftig union än den vi har i dag.
Ralf Grahn
Det är lätt att inse varför en effektiv försvarsgemenskap kräver en enhetlig ledning med auktoritet att fatta de beslut som behövs. Men en militär kommendör utan en politiskt ansvarig ledning är en härförare för en legoarmé.
Den preliminära planen för Europeiska försvarsgemenskapen hade i slutändan resulterat i en klassisk militärallians med ett nytt namn: en kropp utan huvud. Målsättningen var en europeisk armé, men medlen skulle stanna hos staterna.
Spinellis kritik
Motstridigheterna och bristerna i förslaget ledde Altiero Spinelli till en ingående analys och till förslaget om en grundlagsstiftande församling för en europeisk federal gemenskap. (Spinellis memorandum år 1951 om den europeiska armén, Il memorandum sull’esercito europeo, ingår i Luciano Angelinos bok, s. 207–224, och borde utgöra obligatorisk läsning för varje europé.)
Försvaret är ingen specialmyndighet som kan utövas isolerat. En enhetlig armé förutsätter en enhetlig utrikespolitik, en enhetlig finanspolitik och en enhetlig ekonomisk politik. De utgör hörnstenarna i suveräniteten. En europaarmé måste styras på europeisk nivå. Då måste suveräniteten förvaltas gemensamt.
Makten utgår från folket. Det behövs en grundlag som inrättar ett folkvalt parlament och en politiskt ansvarig regering, med två kammare, samt en högsta domstol. Federationen måste ha rätt att fatta bindande beslut, inklusive rätten att uppbära skatter.
Europeiska gemenskapen 1953
Italiens statsminister Alcide De Gasperi övertygades av Spinellis kritik. Tillsammans med den franske utrikesministern Robert Schuman och den tyske förbundskanslern och utrikesministern Konrad Adenauer öppnades möjligheten för Europeiska kol- och stålgemenskapens förstärkta parlamentariska församling att, inte stifta, men bereda Europas första grundlag.
Jag har tidigare återgett det huvudsakliga innehållet i ad hoc-församlingens förslag till stadga för Europeiska (politiska) gemenskapen, antaget praktiskt taget enhälligt den 10 mars 1953.
Kompromissförslag
Europeiska gemenskapen 1953 var en kompromiss med mellanstatliga, funktionella och federala drag.
Mellanstatlighet
Mellanstatligheten dikterade formen. Stadgan var ett förslag till internationellt fördrag, inte en text som skulle godkännas av det nya statsfolket. Förslaget skulle granskas av en diplomatisk konferens (regeringskonferens). Resultatet av konferensen skulle sedan ratificeras skilt i de sex tilltänkta medlemsländerna.
Bland organen var rådet för de nationella ministrarna ett kännspakt uttryck för mellanstatlighet, med betydande risker för handlingsförlamning som följd.
I framtiden, när stadgan i princip hade blivit konstitution, skulle varje ändring av gemenskapens behörighet eller de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna förordas enhälligt av rådet för de nationella ministrarna och godkännas av medlemsstaternas parlament.
Viktiga grundlagsändringar hade lätt förhindrats genom liberum veto i två led i varje land (tre, om separata folkomröstningar föranstaltas).
Interna institutionella ändringar av grundlagen hade förutsatt enhälligt förord av ministerrådet, med andra ord liberum veto i ett led för varje medlemsstat.
Enbart mindre grundlagsändringar hade varit möjliga genom autonoma beslut inom gemenskapen: förslag av verkställande rådet och godkännande av parlamentet.
Europeiska gemenskapens beskattningsrätt var begränsad. Enhälligt förord av ministerrådet krävdes för skattelagar och medlemsstaternas betalningsandelar.
Gemenskapens möjligheter att säkra den inre ordningen förutsatte enhälligt förord av ministerrådet.
Gemenskapens rätt att företräda medlemsstaterna i internationella organisationer hade krävt enhällig fullmakt av ministerrådet.
Under en övergångstid om fem år hade lagarna om den gemensamma marknaden förutsatt enhälligt förord av ministerrådet och därefter en majoritet i ministerrådet.
I parlamentets andra kammare, senaten, var de enskilda staternas folk företrädda, valda av de nationella parlamenten, det vill säga endast indirekt av folket. En andra kammare för (del)staterna är visserligen en lösning som är vanlig i federala stater.
I princip gällde stadgan medlemsstaternas hela territorium, men staterna hade möjligheter att ange begränsningar innan fördraget undertecknades. Tillämpningen av gemenskapens lagstiftning på vissa staters (Belgien, Frankrike) utomeuropeiska områden låg i medlemsstaternas händer.
Mandatfördelningen mellan staterna i parlamentets första och andra kammare var en politisk förhandlingslösning som högst ofullständigt tog hänsyn till deras befolkningsantal. I en renodlad federation borde varje invånares rösträtt ge ett någorlunda likartat utslag, så åtminstone första kammaren borde närma sig tanken om samma vikt för varje medborgares röst.
Verkställandet av gemenskapens lagar och beslut var beroende av medlemsstaternas medverkan (goda vilja) och nationella förfaranden, åtminstone inledningsvis.
Funktionella drag
Funktionella drag (gemenskapsmetoden) syns i sammanhang där gemenskapen hade fått behörighet, delvis utan att medlemsstaterna nödvändigtvis avstod från att bedriva en nationell politik.
Samordning (koordinering) var honnörsordet på följande områden: utrikes-, penning-, finans- och lånepolitik. (Senare erfarenhet har visat att mellanstatlig koordinering är ett förhållandevis ineffektivt och långsamt verkande medel.)
Kugghjulseffekter kunde med tiden uppstå genom gemenskapsorganens verksamhet: verkställande rådet, parlamentet och domstolen samt ekonomiska och sociala rådet hade övernationella drag.
Federala drag
Gemenskapens blandade karaktär kunde utläsas ur artikel 1. Den grundade sig på en union av folken och staterna. Principiellt kan det framhållas att folken nämndes först.
Parlamentet återspeglade gemenskapens tudelade karaktär.
Första kammaren företrädde de i gemenskapen förenade folken. Folkkammaren företrädde principen om folksuveräniteten.
Andra kammaren, senaten, med indirekt valda medlemmar, innebar en begränsning av folksuveräniteten till förmån för medlemsstaterna.
Styrelseskicket hade varit parlamentariskt, med ett politiskt ansvarigt verkställande råd; dess medlemmar hade kallats ministrar.
I den mån kraven på enhällig medverkan av eller förord med majoritet i ministerrådet (och godkännande i medlemsstaternas parlament) inte satte käppar i hjulet (konstitution, skatter, betalningsandelar, inre ordning) hade parlamentet tämligen oinskränkta möjligheter att stifta lagar. Parlamentet hade även rätt att ta initiativ.
Verkställande rådet var, med ungefär samma begränsningar, en verklig exekutiv myndighet, visserligen beroende av medlemsstaternas goda vilja när det gällde efterlevnaden av lagarna och verkställigheten av besluten.
Med tiden kunde skapandet av verk och myndigheter för Europeiska gemenskapen ha lett till en mer direkt federal förvaltning på olika områden.
Verkställande rådet hade både internt och i internationella relationer haft en klarare roll än den som följer av dagens begränsningar och uppdelningen av funktioner inom Europeiska unionen, där vissa funktioner sköts av kommissionen medan andra, inklusive verkställighet, omhändertas av (minister)rådet.
Europeiska gemenskapen hade varit en juridisk person med rättshandlingsförmåga.
Domstolens roll hade inte heller kringskurits såsom i Europeiska unionen av i dag.
Sammandrag
Europeiska gemenskapen 1953 hade inte medfört en europeisk federal stat. På grund av medlemsstaternas grepp om de grundläggande frågorna och vetorätten för de enskilda staterna kan man på sin höjd tala om en pre- eller kvasifederal gemenskap i ljuset av förslaget. Riskerna för handlingsförlamning hade varit betydande, redan i en gemenskap med sex medlemmar.
Trots detta hade förslaget för mer än femtio år sedan lett till en mer medborgarnära, demokratisk och handlingskraftig union än den vi har i dag.
Ralf Grahn
Saturday, 4 August 2007
Gemenskapens system (in Swedish)
Inledningsvis skulle Europeiska gemenskapen verka i Strasbourg, men inom ett år skulle parlamentet besluta om säte för Europeiska gemenskapens (1953) institutioner. Institutionernas säte(n) hade underkastats gemenskapens exklusiva jurisdiktion (ett europeiskt Washington, D. C.) (artikel 100).
Inre ordning
Medlemsländerna kunde begära hjälp av europeiska verkställande rådet för att trygga landets samhällsordning och demokratiska institutioner. Genom gemenskapslag, som krävde enhälligt förord av ministerrådet, kunde gemenskapen fastställa grunderna för ingripanden på eget initiativ (artikel 104).
Tillämpningen av gemenskapslagstiftningen
Medlemsstaterna åtog sig att vidta behövliga åtgärder för att trygga tillämpningen av gemenskapens lagar och beslut samt att avhålla sig från alla åtgärder i strid med stadgan (artikel 105).
Verkställande rådets och domstolens beslut var verkställbara i medlemsstaterna enligt nationellt förfarande men utan prövning av innehållet (artikel 106).
Europarådet
Förhållandet mellan Europeiska gemenskapen och det mellanstatliga Europarådet skulle fastställas i ett protokoll till stadgan (artikel 107).
Ändring av stadgan
Europeiska verkställande rådet, en av parlamentets kammare eller en medlemsstat kunde föreslå en ändring av stadgan. Verkställande rådet skulle då inleda ändringsförfarandet (artikel 110).
Det fanns tre olika procedurer för en reform av stadgan:
1. En ändring av gemenskapens behörighet i förhållande till medlemsstaterna eller en ändring av individens rättigheter och de grundläggande friheterna krävde ett enhälligt förord av ministerrådet samt godkännande av både gemenskapens och medlemsstaternas parlament (artikel 111).
2. Om förhållandet mellan gemenskapens institutioner eller fördelningen av behörighet mellan dem eller garantierna åt medlemsstaterna rörande institutionernas sammansättning eller verksamhet ändrades, krävde verkställande rådets lagförslag enhälligt förord av ministerrådet och godkännande av parlamentet (artikel 112).
3. Övriga ändringar av stadgan förutsatte att verkställande rådets lagförslag godkändes av parlamentet (artikel 113).
Domstolen skulle avgöra tvister om rätt förfarande för att ändra stadgan (artikel 114).
Ändringar rörande försvarsgemenskapen
Om fördraget om Europeiska försvarsgemenskapen ändrades rörande förpliktelserna om ömsesidigt bistånd skulle ändringarna träda i kraft först efter avtal med Storbritannien eller de berörda medlemmarna i Atlantpakten (artikel 115).
Utvidgning
Europeiska gemenskapen var öppen för medlemmar i Europarådet och andra europeiska stater som tryggade de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Verkställande rådet skulle fastställa författningen efter förord från ministerrådet och parlamentets godkännande. Anslutningsakten skulle ratificeras av den nya medlemsstaten (artikel 116).
Fördragsform
Stadgan var ett internationellt fördrag som skulle ratificeras av alla medlemsstater för att träda i kraft.
---
Förslaget till stadga för Europeiska gemenskapen 1953 har kallats den första grundlagen för Europa. I fortsättningen analyserar jag de mellanstatliga och övernationella (federala) dragen i förslaget till konstitution och behandlar det mottagande stadgan fick.
Ralf Grahn
Inre ordning
Medlemsländerna kunde begära hjälp av europeiska verkställande rådet för att trygga landets samhällsordning och demokratiska institutioner. Genom gemenskapslag, som krävde enhälligt förord av ministerrådet, kunde gemenskapen fastställa grunderna för ingripanden på eget initiativ (artikel 104).
Tillämpningen av gemenskapslagstiftningen
Medlemsstaterna åtog sig att vidta behövliga åtgärder för att trygga tillämpningen av gemenskapens lagar och beslut samt att avhålla sig från alla åtgärder i strid med stadgan (artikel 105).
Verkställande rådets och domstolens beslut var verkställbara i medlemsstaterna enligt nationellt förfarande men utan prövning av innehållet (artikel 106).
Europarådet
Förhållandet mellan Europeiska gemenskapen och det mellanstatliga Europarådet skulle fastställas i ett protokoll till stadgan (artikel 107).
Ändring av stadgan
Europeiska verkställande rådet, en av parlamentets kammare eller en medlemsstat kunde föreslå en ändring av stadgan. Verkställande rådet skulle då inleda ändringsförfarandet (artikel 110).
Det fanns tre olika procedurer för en reform av stadgan:
1. En ändring av gemenskapens behörighet i förhållande till medlemsstaterna eller en ändring av individens rättigheter och de grundläggande friheterna krävde ett enhälligt förord av ministerrådet samt godkännande av både gemenskapens och medlemsstaternas parlament (artikel 111).
2. Om förhållandet mellan gemenskapens institutioner eller fördelningen av behörighet mellan dem eller garantierna åt medlemsstaterna rörande institutionernas sammansättning eller verksamhet ändrades, krävde verkställande rådets lagförslag enhälligt förord av ministerrådet och godkännande av parlamentet (artikel 112).
3. Övriga ändringar av stadgan förutsatte att verkställande rådets lagförslag godkändes av parlamentet (artikel 113).
Domstolen skulle avgöra tvister om rätt förfarande för att ändra stadgan (artikel 114).
Ändringar rörande försvarsgemenskapen
Om fördraget om Europeiska försvarsgemenskapen ändrades rörande förpliktelserna om ömsesidigt bistånd skulle ändringarna träda i kraft först efter avtal med Storbritannien eller de berörda medlemmarna i Atlantpakten (artikel 115).
Utvidgning
Europeiska gemenskapen var öppen för medlemmar i Europarådet och andra europeiska stater som tryggade de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Verkställande rådet skulle fastställa författningen efter förord från ministerrådet och parlamentets godkännande. Anslutningsakten skulle ratificeras av den nya medlemsstaten (artikel 116).
Fördragsform
Stadgan var ett internationellt fördrag som skulle ratificeras av alla medlemsstater för att träda i kraft.
---
Förslaget till stadga för Europeiska gemenskapen 1953 har kallats den första grundlagen för Europa. I fortsättningen analyserar jag de mellanstatliga och övernationella (federala) dragen i förslaget till konstitution och behandlar det mottagande stadgan fick.
Ralf Grahn
Friday, 3 August 2007
Gemenskapens behörighet (in Swedish)
Europeiska gemenskapen av årsmodell 1953 hade ställts inför samma frågor som andra parlament med två kammare. Vad gör man när över- och underhuset inte kommer till samma resultat när de behandlar ett lagförslag?
Lagstiftningen
I allmänhet löser man konflikterna genom något slags förlikningsförfarande. I gemenskapen hade en fjärdedel av senatens medlemmar kunnat kräva ny behandling (en andra läsning) inom tre dagar från första läsningen (artikel 52).
Verkställande rådet hade kunnat utfärda förordningar om tillämpningen av lagar (artikel 53).
Internationella förbindelser
Gemenskapen hade haft rätt att ingå internationella överenskommelser inom ramen för sin behörighet (artikel 67). Verkställande rådet hade förhandlat fram de internationella avtalen (artikel 68).
Verkställande rådet hade kunnat företräda medlemsländerna i internationella sammanhang i stöd av en enhällig fullmakt av rådet för de nationella ministrarna (artikel 69).
Medlemsländerna skulle löpande samordna sin utrikespolitik genom att utbyta information och förhandla via sina företrädare i ministerrådet. Verkställande rådet kunde ställa förslag i alla utrikespolitiska frågor. Parlamentet hade haft rätt att rikta initiativ i utrikesärenden till verkställande rådet och via detta till medlemsstaternas regeringar. (artikel 70)
I internationella organisationer skulle man försöka nå en gemensam ståndpunkt i alla frågor som rörde gemenskapens intressen. I sådana tvister mellan medlemsländerna som inte var domstolsfrågor skulle man tillämpa ett förlikningsförfarande (artikel 71).
Medlemsländerna fick inte ingå internationella avtal i strid med gemenskapens åligganden. Tvistiga fall skulle lösas i första hand genom förhandlingar, i andra hand genom förlikningsförfarande och i sista hand genom skiljemannaförfarande (artiklarna 72–73).
Gemenskapen hade haft rätt att sända ut och ta emot diplomatiska företrädare (artikel 74).
Inkomster och utgifter
Gemenskapens inkomster och utgifter hade fastställts i budgeten. Budgetlagen hade innehållit bestämmelserna om verkställighet och övervakning. Verkställande rådet hade årligen gett ett budgetförslag som parlamentet hade godkänt. Parlamentet hade makt att öka utgifterna, men inte att lägga till nya utgiftskapitel (utgiftsslag) (artiklarna 75–76).
Europeiska gemenskapen hade haft egna intäkter (skatter, lån och diverse intäkter) samt medlemsländernas betalningsandelar. En lag med grunderna för beskattningen hade krävt ett enhälligt utlåtande av ministerrådet samt parlamentets godkännande. Också medlemsstaternas betalningsandelar hade krävt ett enhälligt godkännande av ministerrådet. (artiklarna 77–80).
Ekonomisk behörighet
Europeiska gemenskapen skulle gradvis förverkliga en gemensam marknad, baserad på fri rörlighet för varor, kapital och personer. Under en övergångstid om fem år hade lagarna förutsatt ett enhälligt utlåtande av ministerrådet; därefter hade det räckt att de förordades av en majoritet. För att stöda målsättningen skulle gemenskapen främja samordningen av medlemsländernas penning-, finans- och kreditpolitik (artiklarna 82 och 84).
Den fria rörligheten för personer hade först gällt dem som hade fullgjort sin militärtjänst i Europas försvarsmakt och dem som var födda efter det att avtalet om gemenskapen trätt i kraft (artikel 83).
Som motvikt till den gemensamma marknaden hade man grundat Europeiska anpassningsfonden för att bistå företag och arbetstagare i svårigheter (artikel 85).
Medlemsländer i svårigheter kunde ha åberopat en nödfallsklausul (artikel 86).
Specialmyndigheter
Genom gemenskapslag kunde man inrätta specialmyndigheter, verk, serviceinrättningar och enheter för gemensamma intressen i form av privaträttsliga eller offentligträttsliga juridiska personer enligt nationell eller gemenskapsrätt. Även existerande institutioner kunde ha använts för dessa syften (artikel 88).
Europeiska gemenskapen kunde ha getts rätt att företräda medlemsstaterna i europeiska specialmyndigheter eller verk där de var medlemmar (artikel 89).
Associationsavtal
Gemenskapen kunde ha ingått associationsavtal med tredje länder som respekterade de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europeiska stater samt utomeuropeiska territorier som hörde till ett medlemsland eller en associerad medlem kunde bli associerade medlemmar. Avtalet hade angett formerna för samarbetet, eventuell representation i senaten med begränsade eller fulla rättigheter samt domstolens behörighet och om domare från den associerade medlemmen kunde delta i att utöva domsrätt (artiklarna 90–92).
Europeiska gemenskapen, ministerrådet och företrädare för de associerade medlemmarna hade regelbundet mötts i konferenser (artikel 93).
---
Djävulen gömmer sig, som vi vet, i detaljerna. I fortsättningen presenterar jag de gemensamma bestämmelserna i 1953 års stadga för Europeiska gemenskapen.
Ralf Grahn
Lagstiftningen
I allmänhet löser man konflikterna genom något slags förlikningsförfarande. I gemenskapen hade en fjärdedel av senatens medlemmar kunnat kräva ny behandling (en andra läsning) inom tre dagar från första läsningen (artikel 52).
Verkställande rådet hade kunnat utfärda förordningar om tillämpningen av lagar (artikel 53).
Internationella förbindelser
Gemenskapen hade haft rätt att ingå internationella överenskommelser inom ramen för sin behörighet (artikel 67). Verkställande rådet hade förhandlat fram de internationella avtalen (artikel 68).
Verkställande rådet hade kunnat företräda medlemsländerna i internationella sammanhang i stöd av en enhällig fullmakt av rådet för de nationella ministrarna (artikel 69).
Medlemsländerna skulle löpande samordna sin utrikespolitik genom att utbyta information och förhandla via sina företrädare i ministerrådet. Verkställande rådet kunde ställa förslag i alla utrikespolitiska frågor. Parlamentet hade haft rätt att rikta initiativ i utrikesärenden till verkställande rådet och via detta till medlemsstaternas regeringar. (artikel 70)
I internationella organisationer skulle man försöka nå en gemensam ståndpunkt i alla frågor som rörde gemenskapens intressen. I sådana tvister mellan medlemsländerna som inte var domstolsfrågor skulle man tillämpa ett förlikningsförfarande (artikel 71).
Medlemsländerna fick inte ingå internationella avtal i strid med gemenskapens åligganden. Tvistiga fall skulle lösas i första hand genom förhandlingar, i andra hand genom förlikningsförfarande och i sista hand genom skiljemannaförfarande (artiklarna 72–73).
Gemenskapen hade haft rätt att sända ut och ta emot diplomatiska företrädare (artikel 74).
Inkomster och utgifter
Gemenskapens inkomster och utgifter hade fastställts i budgeten. Budgetlagen hade innehållit bestämmelserna om verkställighet och övervakning. Verkställande rådet hade årligen gett ett budgetförslag som parlamentet hade godkänt. Parlamentet hade makt att öka utgifterna, men inte att lägga till nya utgiftskapitel (utgiftsslag) (artiklarna 75–76).
Europeiska gemenskapen hade haft egna intäkter (skatter, lån och diverse intäkter) samt medlemsländernas betalningsandelar. En lag med grunderna för beskattningen hade krävt ett enhälligt utlåtande av ministerrådet samt parlamentets godkännande. Också medlemsstaternas betalningsandelar hade krävt ett enhälligt godkännande av ministerrådet. (artiklarna 77–80).
Ekonomisk behörighet
Europeiska gemenskapen skulle gradvis förverkliga en gemensam marknad, baserad på fri rörlighet för varor, kapital och personer. Under en övergångstid om fem år hade lagarna förutsatt ett enhälligt utlåtande av ministerrådet; därefter hade det räckt att de förordades av en majoritet. För att stöda målsättningen skulle gemenskapen främja samordningen av medlemsländernas penning-, finans- och kreditpolitik (artiklarna 82 och 84).
Den fria rörligheten för personer hade först gällt dem som hade fullgjort sin militärtjänst i Europas försvarsmakt och dem som var födda efter det att avtalet om gemenskapen trätt i kraft (artikel 83).
Som motvikt till den gemensamma marknaden hade man grundat Europeiska anpassningsfonden för att bistå företag och arbetstagare i svårigheter (artikel 85).
Medlemsländer i svårigheter kunde ha åberopat en nödfallsklausul (artikel 86).
Specialmyndigheter
Genom gemenskapslag kunde man inrätta specialmyndigheter, verk, serviceinrättningar och enheter för gemensamma intressen i form av privaträttsliga eller offentligträttsliga juridiska personer enligt nationell eller gemenskapsrätt. Även existerande institutioner kunde ha använts för dessa syften (artikel 88).
Europeiska gemenskapen kunde ha getts rätt att företräda medlemsstaterna i europeiska specialmyndigheter eller verk där de var medlemmar (artikel 89).
Associationsavtal
Gemenskapen kunde ha ingått associationsavtal med tredje länder som respekterade de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europeiska stater samt utomeuropeiska territorier som hörde till ett medlemsland eller en associerad medlem kunde bli associerade medlemmar. Avtalet hade angett formerna för samarbetet, eventuell representation i senaten med begränsade eller fulla rättigheter samt domstolens behörighet och om domare från den associerade medlemmen kunde delta i att utöva domsrätt (artiklarna 90–92).
Europeiska gemenskapen, ministerrådet och företrädare för de associerade medlemmarna hade regelbundet mötts i konferenser (artikel 93).
---
Djävulen gömmer sig, som vi vet, i detaljerna. I fortsättningen presenterar jag de gemensamma bestämmelserna i 1953 års stadga för Europeiska gemenskapen.
Ralf Grahn
Thursday, 2 August 2007
Europeiska gemenskapen 1953 (in Swedish)
Europeiska kol- och stålgemenskapens förstärkta parlamentariska församling antog utmaningen att på kort tid göra upp ett förslag till stadga för Europeiska politiska gemenskapen. Den 10 mars 1953 antog församlingen förslaget till ett fördrag med stadga för Europeiska gemenskapen.
(Ordet politiska hade utelämnats. Även om litteraturen brukar tala om Europeiska politiska gemenskapen hette den enligt förslaget Europeiska gemenskapen.)
Texten godkändes i princip enhälligt: med 50 röster för och fem blanka röster. Paul-Henri Spaak som ordförande för församlingen och Heinrich von Brentano som ordförande för konstitutionsutskottet samt medlemmarna i utskott och församling hade arbetat engagerat för att på sex månader åstadkomma en stadga för en internationell organisation av nytt slag för att binda samman Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland.
De 117 artiklarna var resultatet av kompromisser och de försökte finna en medelväg mellan federala drag och mellanstatlighet. Ännu i dag belyser förslaget, som har kallats Europas första grundlag, frågor med betydelse för den framtida europeiska integrationen.
Principer
Europeiska gemenskapen var enligt förslaget övernationell till karaktären och den baserade sig på en förening (union) av folken och staterna. Gemenskapen var oupplöslig. (artikel 1)
Uppgifter
Gemenskapen skulle trygga de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna i medlemsstaterna. Den skulle samarbeta med andra fria länder för att trygga säkerheten mot angrepp. Länderna skulle koordinera sin utrikespolitik. En gemensam marknad skulle införas stegvis. Gemenskapen skulle bidra till verksamheten i Europarådet, OEEC och Atlantpakten. (artikel 2)
Grundläggande rättigheter
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt tilläggsprotokollet av år 1952 skulle utgöra en integrerad beståndsdel av stadgan. (artikel 3)
Juridisk person
Gemenskapen var en juridisk person med rättshandlingsförmåga. (artikel 4)
Fusion av gemenskaperna
Gemenskapen skulle tillsammans med Europeiska kol- och stålgemenskapen samt Europeiska försvarsgemenskapen utgöra en enhetlig juridisk enhet (med möjlighet att fusionera aktiviteter i framtiden). (artikel 5)
Befogenheter
Gemenskapen skulle utöva de befogenheter den tilldelades i stadgan och senare lagstiftning. (artikel 6)
Institutioner
Gemenskapen skulle ha följande institutioner: parlamentet, europeiska verkställande rådet, rådet för de nationella ministrarna, domstolen samt ekonomiska och sociala rådet. (artikel 9)
Parlamentet
Parlamentet skulle anta lagar, rekommendationer (motsvarande ungefär direktiv) och förslag, anta budgeten och budgetlagen samt utöva kontroll. (artikel 10)
Parlamentet var indelat i två kammare. Första kammaren, folkkammaren, företrädde de folk som hade förenats i gemenskapen. Ledamöterna skulle väljas för fem år genom allmän och lika rösträtt. (artiklarna 11–15)
Andra kammaren, senaten, skulle företräda folket i varje stat, och väljas indirekt, av de nationella parlamenten (i likhet med den ursprungliga amerikanska konstitutionen, ända till XVII tillägget som införde folkval och ratificerades år 1913). (artiklarna 11 och 16)
Ledamöterna i parlamentet och verkställande rådet hade rätt att göra lagförslag. (artikel 23)
Verkställande rådet
Europeiska verkställande rådet skulle styra gemenskapen. (artikel 27)
Senaten skulle utse ordföranden för verkställande rådet genom majoritetsval och ordföranden skulle utse ledamöterna, ministrarna, högst två från varje land. (artikel 28)
Verkställande rådet skulle få förtroende av ett flertal både i första och andra kammaren. Det fanns procedurer också för misstroendeomröstningar. (artikel 31)
I stöd av stadgan och lagstiftning hade verkställande rådet rätt att fatta bindande beslut, rekommendationer, som var bindande beträffande det resultat som kulle uppnås men inte rörande medlen, samt icke bindande yttranden. (artikel 33)
Ordföranden för verkställande rådet skulle företräda gemenskapen internationellt. (artikel 34)
Ministerrådet
Rådet för de nationella ministrarna skulle bestå av en regeringsmedlem från varje land och samordna verksamheten mellan verkställande rådet och de nationella regeringarna. (artiklarna 35–36)
Domstolen
Domstolen skulle trygga tillämpningen och tolkningen av stadgan, lagstiftningen och verkställighetsakterna (artiklarna 38–49).
Ekonomiska och sociala rådet
Ekonomiska och sociala rådet var ett rådgivande organ (artiklarna 50–51).
---
Fortsättningen kommer att behandla lagstiftningen och utövandet av befogenheter.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115)
Timothy Bainbridge
The Penguin Companion to European Union
Penguin, 3rd edition, 2003
Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004
Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004
Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004
A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)
Bino Olivi
L’Europe difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)
Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
Edizioni Unicopli, 2003
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)
Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Éditions Complexe, 2001
Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997
(Ordet politiska hade utelämnats. Även om litteraturen brukar tala om Europeiska politiska gemenskapen hette den enligt förslaget Europeiska gemenskapen.)
Texten godkändes i princip enhälligt: med 50 röster för och fem blanka röster. Paul-Henri Spaak som ordförande för församlingen och Heinrich von Brentano som ordförande för konstitutionsutskottet samt medlemmarna i utskott och församling hade arbetat engagerat för att på sex månader åstadkomma en stadga för en internationell organisation av nytt slag för att binda samman Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland.
De 117 artiklarna var resultatet av kompromisser och de försökte finna en medelväg mellan federala drag och mellanstatlighet. Ännu i dag belyser förslaget, som har kallats Europas första grundlag, frågor med betydelse för den framtida europeiska integrationen.
Principer
Europeiska gemenskapen var enligt förslaget övernationell till karaktären och den baserade sig på en förening (union) av folken och staterna. Gemenskapen var oupplöslig. (artikel 1)
Uppgifter
Gemenskapen skulle trygga de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna i medlemsstaterna. Den skulle samarbeta med andra fria länder för att trygga säkerheten mot angrepp. Länderna skulle koordinera sin utrikespolitik. En gemensam marknad skulle införas stegvis. Gemenskapen skulle bidra till verksamheten i Europarådet, OEEC och Atlantpakten. (artikel 2)
Grundläggande rättigheter
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt tilläggsprotokollet av år 1952 skulle utgöra en integrerad beståndsdel av stadgan. (artikel 3)
Juridisk person
Gemenskapen var en juridisk person med rättshandlingsförmåga. (artikel 4)
Fusion av gemenskaperna
Gemenskapen skulle tillsammans med Europeiska kol- och stålgemenskapen samt Europeiska försvarsgemenskapen utgöra en enhetlig juridisk enhet (med möjlighet att fusionera aktiviteter i framtiden). (artikel 5)
Befogenheter
Gemenskapen skulle utöva de befogenheter den tilldelades i stadgan och senare lagstiftning. (artikel 6)
Institutioner
Gemenskapen skulle ha följande institutioner: parlamentet, europeiska verkställande rådet, rådet för de nationella ministrarna, domstolen samt ekonomiska och sociala rådet. (artikel 9)
Parlamentet
Parlamentet skulle anta lagar, rekommendationer (motsvarande ungefär direktiv) och förslag, anta budgeten och budgetlagen samt utöva kontroll. (artikel 10)
Parlamentet var indelat i två kammare. Första kammaren, folkkammaren, företrädde de folk som hade förenats i gemenskapen. Ledamöterna skulle väljas för fem år genom allmän och lika rösträtt. (artiklarna 11–15)
Andra kammaren, senaten, skulle företräda folket i varje stat, och väljas indirekt, av de nationella parlamenten (i likhet med den ursprungliga amerikanska konstitutionen, ända till XVII tillägget som införde folkval och ratificerades år 1913). (artiklarna 11 och 16)
Ledamöterna i parlamentet och verkställande rådet hade rätt att göra lagförslag. (artikel 23)
Verkställande rådet
Europeiska verkställande rådet skulle styra gemenskapen. (artikel 27)
Senaten skulle utse ordföranden för verkställande rådet genom majoritetsval och ordföranden skulle utse ledamöterna, ministrarna, högst två från varje land. (artikel 28)
Verkställande rådet skulle få förtroende av ett flertal både i första och andra kammaren. Det fanns procedurer också för misstroendeomröstningar. (artikel 31)
I stöd av stadgan och lagstiftning hade verkställande rådet rätt att fatta bindande beslut, rekommendationer, som var bindande beträffande det resultat som kulle uppnås men inte rörande medlen, samt icke bindande yttranden. (artikel 33)
Ordföranden för verkställande rådet skulle företräda gemenskapen internationellt. (artikel 34)
Ministerrådet
Rådet för de nationella ministrarna skulle bestå av en regeringsmedlem från varje land och samordna verksamheten mellan verkställande rådet och de nationella regeringarna. (artiklarna 35–36)
Domstolen
Domstolen skulle trygga tillämpningen och tolkningen av stadgan, lagstiftningen och verkställighetsakterna (artiklarna 38–49).
Ekonomiska och sociala rådet
Ekonomiska och sociala rådet var ett rådgivande organ (artiklarna 50–51).
---
Fortsättningen kommer att behandla lagstiftningen och utövandet av befogenheter.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115)
Timothy Bainbridge
The Penguin Companion to European Union
Penguin, 3rd edition, 2003
Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004
Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004
Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004
A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)
Bino Olivi
L’Europe difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)
Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
Edizioni Unicopli, 2003
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)
Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Éditions Complexe, 2001
Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997
Wednesday, 1 August 2007
Europeiska försvarsgemenskapen (in Swedish)
Europeiska försvarsgemenskapen föddes och dog inför den franska nationalförsamlingen. Plevenplanen hade presenterats för parlamentet den 24 oktober 1950 och den franska regeringen hade undertecknat Parisfördraget om Europeiska försvarsgemenskapen den 27 maj 1952. Efter en utdragen och häftig intern fransk debatt fälldes fördraget på en procedurfråga den 30 augusti 1954.
Moskva motsatte sig konsekvent varje form av västeuropeisk integration, så de västliga kommunistpartierna kunde i dessa frågor vädja till befolkningens nationalistiska känslor. För gaullisterna var nationalismen den ideologiska kärnpunkten. Militären och övriga partier var splittrade mellan dem som understödde försvarsgemenskapen (cedister) och motståndare (anticedister).
På otroligt kort tid ordnades det västtyska försvaret enligt de riktlinjer som varit rådande före Plevenplanen. Brysselpakten (1948) mellan Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien ombildades till Västeuropeiska unionen (1954–55) genom att ta in Italien och Tyskland och Tyskland blev medlem i Nato (1955).
Visserligen fanns det vissa begränsningar rörande Tyskland, bland annat förbudet mot atomvapen samt biologiska och kemiska vapen, men Förbundsrepubliken blev en suverän stat med försvarsminister och en nationell armé.
Genom Frankrikes agerande blev det militärpolitiska linjevalet mer atlantiskt än europeiskt och Tyskland ett land med egen armé. Vad kan förklara denna logiska kullerbytta?
Frankrike sade nej till en lösning med vissa övernationella drag och valde traditionella försvarsallianser mellan regeringar. Den franska armén förblev i sin helhet nationell, disponibel för att försvara landets kolonialmakt, och Frankrike kunde utan hinder fortsätta arbetet för att bli en kärnvapenmakt.
I praktiken förde Västeuropeiska unionen länge en tynande tillvaro i skuggan av Nato.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115)
Timothy Bainbridge
The Penguin Companion to European Union
Penguin, 3rd edition, 2003
Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004
Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004
Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004
A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)
Bino Olivi
L’Europe difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)
Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)
Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Édisitons Complexe, 2001
Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997
Moskva motsatte sig konsekvent varje form av västeuropeisk integration, så de västliga kommunistpartierna kunde i dessa frågor vädja till befolkningens nationalistiska känslor. För gaullisterna var nationalismen den ideologiska kärnpunkten. Militären och övriga partier var splittrade mellan dem som understödde försvarsgemenskapen (cedister) och motståndare (anticedister).
På otroligt kort tid ordnades det västtyska försvaret enligt de riktlinjer som varit rådande före Plevenplanen. Brysselpakten (1948) mellan Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien ombildades till Västeuropeiska unionen (1954–55) genom att ta in Italien och Tyskland och Tyskland blev medlem i Nato (1955).
Visserligen fanns det vissa begränsningar rörande Tyskland, bland annat förbudet mot atomvapen samt biologiska och kemiska vapen, men Förbundsrepubliken blev en suverän stat med försvarsminister och en nationell armé.
Genom Frankrikes agerande blev det militärpolitiska linjevalet mer atlantiskt än europeiskt och Tyskland ett land med egen armé. Vad kan förklara denna logiska kullerbytta?
Frankrike sade nej till en lösning med vissa övernationella drag och valde traditionella försvarsallianser mellan regeringar. Den franska armén förblev i sin helhet nationell, disponibel för att försvara landets kolonialmakt, och Frankrike kunde utan hinder fortsätta arbetet för att bli en kärnvapenmakt.
I praktiken förde Västeuropeiska unionen länge en tynande tillvaro i skuggan av Nato.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115)
Timothy Bainbridge
The Penguin Companion to European Union
Penguin, 3rd edition, 2003
Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004
Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004
Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004
A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)
Bino Olivi
L’Europe difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)
Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)
Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Édisitons Complexe, 2001
Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997
Subscribe to:
Posts (Atom)
Subscribe To Grahnlaw
Posts
All Comments
