De europeiska gemenskapernas öde (in Swedish)

De europeiska gemenskapernas öde beskriver den franska paradoxen.


Europeiska försvarsgemenskapen

Ett franskt initiativ för att skapa ett europeiskt försvar (under fransk ledning) torpederas av den franska nationalförsamlingen. I stället uppstår ett nationellt tyskt försvar som medverkar på mellanstatlig bas i Västeuropeiska unionen och det viktigaste ankaret förblir Atlantpakten, under amerikansk ledning (inflytande och kommendör). Slutresultatet är, åtminstone utåt sett, det rakt motsatta jämfört med Plevenplanens syfte.

Det är paradoxalt, men begripligt, att Frankrikes omdimensionering från stormakt till en regional makt gav upphov till förnekande och förkastande som fick Frankrike att överge den enda alternativa strategin: ta ledningen – inom ett jämlikt system med delad suveränitet, men där ingen hade bestridit den ledande politiska rollen – för rörelsen mot ett enande av Europa, sammanfattar Luciano Angelino (s. 114).

Den allmänna opinionen i Frankrike var ännu inte mogen för den europeiska integrationen, skriver Giancarlo Giordano (s. 339).


Europeiska gemenskapen 1953

Europeiska gemenskapen, den politiska, hade utarbetats nästan enhälligt av parlamentarikerna. På ordförandeskapets (regeringarnas) vägnar togs stadgan dock emot med isande kyla av den franske utrikesministern Georges Bidault, som hade ersatt Robert Schuman i ett Frankrike som allt mera hade polariserats i nationalistisk riktning (gaullisterna) och vänsterut (socialister, kommunister) och därmed stärkt de antieuropeiska krafterna.

Av de tre visionära europeiska statsmännen hade även Alcide De Gasperi försvunnit från scenen. Enbart Konrad Adenauer återstod av trion Schuman, De Gasperi, Adenauer.

Den utlovade diplomatkonferensen om stadgan pekade mot begravning i kommitté. Formellt dog förslaget om Europeiska gemenskapen när franska nationalförsamlingen den 30 augusti 1954 röstade för att uppskjuta behandlingen av Europeiska försvarsgemenskapen på obestämd tid.


Den franska integrationsmotorn

Myten om Frankrike som motor i den europeiska integrationen, tillsammans med Tyskland, har större spridning i det allmänna medvetandet än täckning i verkligheten.

Franska ledare har med eftertryck marknadsfört sig som stora européer.

Det är riktigt att inga steg framåt har tagits utan Frankrike, men hur kunde det vara annorlunda i en process där enbart enhälliga beslut mellan de nationella regeringarna kan förverkligas i avgörande frågor?

Initiativen har i många fall överenskommits mellan Frankrike och Tyskland, men Frankrike har i många skeden varit den dämpande kraften som slagit vakt om mellanstatligheten.

Katastrofer som Europeiska försvarsgemenskapen, Europeiska gemenskapen 1953, De Gaulles långa krig mot de europeiska institutionerna, Chiracs reserverade inställning till grundläggande reformer och det franska folkets nej år 2005 till de framsteg det konstitutionella fördraget ändå hade medfört, tyder på en djup klyfta mellan retorik och verklighet i Frankrike.

Konkreta framsteg med till exempel Schuman, Giscard d’Estaing och Mitterrand i centrala roller kan inte överskyla en långvarig och utbredd identitetskris i Frankrike, bland både elit och folk.

Gisela Müller-Brandeck-Bocquet beskriver den franska europapolitiken i ett långt perspektiv, när hon skriver (s. 11): Motsatsförhållandet mellan ambitiösa, till och med visionära föreställningar om ett starkt, självmedvetet och autonomt Europa å ena sidan och tveksamheten att förse detta Europa med nödvändiga maktbefogenheter och behörigheter å andra sidan präglar Frankrikes europapolitik ända till i dag.


Nicolas Sarkozy

Frankrikes nyvalde president Nicolas Sarkozy uttalade sig inför den franska nationaldagen 2007 om ett europeiskt försvar: Basen existerar redan. Nu gäller det att bredda den genom att övergå från tal till handling. Jag önskar mer än förr att Europa kan garantera sin säkerhet på ett självständigt sätt.

Vad betyder ett franskt initiativ om ett europeiskt försvar denna gång?

Har Frankrike på mer än fem årtionden lärt sig vad ett gemensamt europeiskt försvar förutsätter?

De europeiska gemenskapernas öde i början av 1950-talet är ingen historisk kuriositet, värd ett omnämnande bland integrationshistoriens fotnoter. Frågeställningarna är tvärtom rykande aktuella, om Europa vill tala med en röst i världen och bli en trovärdig internationell aktör.


Ralf Grahn






Litteratur:

Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115, och Spinellis memorandum om Europeiska försvarsgemenskapen, s. 207–224)

Timothy Bainbridge
The Penguin Companion to European Union
Penguin, 3rd edition, 2003

Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004

Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004

Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004

Giancarlo Giordano
Storia della politica internazionale 1870–2001
Franco Angeli, 2004

A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)

Gisela Müller-Brandeck-Bocquet
Frankreichs Europapolitik
VS Verlag, 2004

Bino Olivi
L’Europe difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)

Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
Edizioni Unicopli, 2003
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)

Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Éditions Complexe, 2001

Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997

Treaty in, Turkey out

There is no discourse on Europe and it is impossible, anyway, goes the standard argument of those who regret that the European Union exists.

There are national languages and national newspapers, but for anyone interested in Europe there is at least reporting on common themes, as a quick and selective online look on President Nicolas Sarkozy’s visit to Brussels shows.

Sarkozy – Wunderheiler für die gelähmte EU? Neue Zürcher Zeitung 24 May 2007

Henri Bresson et Philippe Ridet: Bruxelles attend les choix de M. Sarkozy sur la Turquie. Le Monde 24 May 2007

Alain Bockel et Ariane Bonzon: Turquie, le retour des vieux démons. Le Monde 24 May 2007

A Bruxelles, le gouvernement français laisse planer le doute sur ses intentions à l’égard de la Turquie. Le Monde 21 May 2007

Hannelore Crolly: Sarkozy will EU-Verfassung retten. Die Welt 24 May 2007

Katrin Bennhold: Sarkozy trip to Brussels gives a push to EU goals. International Herald Tribune 23 May 2007

Jean Quatremer: A Bruxelles, Sarkozy séduit avec son projet de mini-traité. Libération 24 May 2007

Charles Jaigu: Sarkozy donne la priorité au nouveau traité européen. Le Figaro 24 May 2007

Alexandrine Bouilhet: l’idée d’un texte institutionnel “simplifié” fait son chemin en Europe. Le Figaro 24 May 2007

M. Barroso estime qu’un “consensus” se forme autour du traité simplifié du president français. Le Monde 23 May 2007

Philippe Ricard: Les milieux européens attendant des assurances. Le Monde 23 May 2007

Sarkozy rejects Turkish EU place. BBC News 23 May 2007

Honor Mahony: Sarkozy to push for Turkey debate. EU Observer 24 May 2007

The list could be continued in different languages, but the main point is that it is possible to follow and to participate in the debate on Europe. All it takes is a bit of interest.

Ralf Grahn