Sunday, 22 July 2007

Briandplanen V (in Swedish)

Hade andra världskriget kunnat undvikas om Europeiska unionen hade sett dagens ljus enligt Aristide Briands förslag?

Det kan man blott spekulera i, men däremot kan man försöka bedöma olika faktorer och motiv.

Som fransk utrikesminister (och flera gånger statsminister) var Aristide Briand naturligtvis mån om att trygga Frankrikes intressen. Fredsfördraget, överenskommelserna om gränserna och avtalen om krigsskadestånd tryggade inte i sig Frankrikes säkerhet i förhållande till ett Tyskland som i framtiden skulle växa sig starkare.

Nationernas förbund byggdes upp som en klassisk mellanstatlig organisation. NF saknade möjligheter till effektiva beslut och sanktioner. Briand-Kelloggpakten var endast en högtidlig förklaring om att kriget inte längre var ett legitimt politiskt medel (såsom det kringskurits av von Clausewitz).

Det isolationistiska USA ställde sig utanför NF och vägrade ge Frankrike säkerhetsgarantier. Storbritannien var inte berett att ge Frankrike säkerhetsgarantier utan USA. Därför återstod endast möjligheten att säkra freden på ett sätt som innefattade Tyskland.

Briand var en honorär förgrundsgestalt för Richard Coudenhove-Kalergis Paneuroparörelse, och det var en alleuropeisk union han föreslog inför Nationernas förbund.

Om jag förstår Briands memorandum rätt, hade han önskat sig snabba beslut om att bilda kärnan av den europeiska organisationen och principiella överenskommelser om säkerhet och solidaritet samt riktlinjer för det ekonomiska samarbetet. Den federala unionen skulle därefter, med den ständiga politiska kommittén som motor, ha utvecklat verksamheten på olika (ekonomiska) politikområden.

De verkställande befogenheterna för den permanenta politiska kommittén angavs inte närmare; det var kanske tänkt att de, liksom unionen i övrigt, skulle utvecklas efter hand.

En handlingskraftig union med fungerande verkställighet hade förutsatt vissa övernationella befogenheter. Samtidigt var tidens anda sådan att praktiskt taget alla regeringar hyllade principerna om sitt eget lands (inbillade) självständighet och oinskränkta suveränitet.

Syftena kunde uppnås genom att i någon mån tumma på suveräniteten, men det var viktigt att ta de första stegen snabbt; en evolutiv process var det bästa möjliga i begynnelsen.

I flera avseenden var Briandplanen ett barn av sin tid. Det handlade om ett mellanstatligt samarbete, mellan regeringarna. Överenskommelserna skulle ratificeras i medlemsländerna. Folken utgjorde förmånstagare när det gällde fred och levnadsstandard, men det närmaste man kom folklig representation var det föreslagna interparlamentariska samarbetet.

Med facit i hand är det intressant att se vilken chimär den oinskränkta suveräniteten var. Ömsesidiga säkerhetsgarantier (solidaritet) mellan de europeiska länderna samt gemensamma åtgärder för att höja det ekonomiska välståndet i Europa hade förutsatt ett mått av gemensamt utövad suveränitet genom Europeiska unionen. Tanken på sådana uppoffringar var otänkbar för den tidens regeringar.

Rädslan för fransk hegemoni var allmän. Självfallet hade Frankrike utövat ett stort inflytande i en paneuropeisk union, särskilt då Storbritannien vände Europa ryggen. Men Briandplanen innefattade tanken på att åtagandena gäller alla, Frankrike inbegripet.

Inom tjugo år från Briandplanen utsattes praktiskt taget hela Europa för krigets skövlingar i aldrig skådad omfattning. Nästan alla länder ockuperades i en eller flera repriser, varvid protektoratens självständighet och suveränitet förintades totalt eller urholkades till närmast tomma höljen, utan reellt innehåll. För Central- och Östeuropa fortgick suveränitets- och demokratiförlusten till år 1990.

Det är givetvis möjligt att kannstöpa om vad det var för fel på Briands plan, eftersom den inte godtogs. I mitt tycke är det rejälare att konstatera att de europeiska regeringarna på den tiden inte var mogna för den blygsamma disciplin en europeisk säkerhetsordning och en gemensam marknad hade förutsatt.

Tysklands negativa inställning var givetvis avgörande, men det stora flertalet bland de europeiska regeringarna visade prov på kortsiktighet och visionslöshet i sina kärnuppgifter: att lägga en hållbar grund för fred och välstånd.

Ralf Grahn


Litteratur:


Lise Bjerke
Aristide Briand : le premier européen
Universitetet i Oslo, 2005 (pdf)
(Innehåller ett utdrag av Briands memorandum på franska)

Jean-Luc Chabot
Aux origines intellectuelles de l’Union européenne
L’idée d’Europe unie de 1919 à 1939
Presses Universitaires de Grenoble, 2005

Die Deutsche Geschichte
Band 3, 1756 – 1944
Verlagsgruppe Weltbild, 2001

Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalites
Editions Complexe, 2001

Wolfgang Völkl
Der Briand-Kellogg-Pakt und Briands Europa-Plan
Seminararbeit, Universität Passau (pdf)