Tuesday, 31 July 2007

Plevenplanen (in Swedish)

Efter Nordkoreas anfall mot Sydkorea handlade det inte längre om försvaret av Västeuropa krävde tyska trupper utan hur det skulle ske.

Den franske statsministern René Pleven ville förhindra den amerikanska synen om en nationell Västtysk armé och ett tyskt inträde i Nato. Därför föreslog Pleven den 24 oktober 1950 inför det franska parlamentet att Tyskland skulle bidra till en europeisk styrka.

I stället för en allians av det gamla slaget behövdes enligt Plevenplanen en total sammansmältning av mänskliga och materiella resurser under en enhetlig europeisk politisk och militär myndighet. Denna skulle bestå av en europeisk försvarsminister, en parlamentarisk församling och ett ministerråd samt ha en egen budget.

De deltagande ländernas trupper skulle fördelas i minsta möjliga enheter. Delar av existerande nationella stridsstyrkor kunde undantas från den europeiska armén. (De tyska styrkorna skulle alltså ’atomiseras’ för att inte utgöra ett hot. Frankrike och andra länder kunde fortsättningsvis upprätthålla styrkor under nationellt kommando.)

Den europeiska styrkan skulle stå till Atlantpaktens förfogande, med andra en amerikansk kommendör i krigsfall.

Förhandlingarna blev sega eftersom Frankrike ständigt sökte garantier mot Tyskland, medan Tyskland strävade till lika rättigheter och skyldigheter. Jean Monnet, som hade skrivit Plevenplanen, lyckades övertyga den skeptiska amerikanska administrationen om vikten av fransk-tysk försoning.

Med amerikanskt stöd fördes förhandlingarna i hamn. De tyska styrkorna begränsades till 12 divisioner och Tyskland förklarade sig avstå från att utveckla atomvapen samt biologiska och kemiska vapen.

Avtalet om Europeiska försvarsgemenskapen undertecknades i Paris den 27 maj 1952. Den europeiske försvarsministern hade ersatts genom ett kollegialt organ, Kommissariatet. Makten tillkom ministerrådet. Kol- och stålgemenskapens parlamentariska församling skulle, utvidgad med nio medlemmar, fungera som rådgivande organ för försvarsgemenskapen.

Altiero Spinelli insåg tidigt det motstridiga i att inrätta ett gemensamt europeiskt försvar utan att ställa det under en gemensam politisk auktoritet. På Spinellis förslag lyckades den italienske stasministern Alcide De Gasperi föra in artikel 38, som gav försvarsgemenskapens provisoriska parlamentariska församling i uppdrag att inom sex månader studera frågan om en federal eller konfederal struktur, baserad på maktdelning och ett parlament med två kammare.

För första gången öppnade de nationella regeringarna dörren för en europeisk konstituerande folkförsamling.

Ralf Grahn


Litteratur:

Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115)

Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004

Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004

Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004

A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)

Bino Olivi
L’europé difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)

Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)

Élisabeth du Réau
L’Idée d’europé au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Édisitons Complexe, 2001

Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997