Europeiska försvarsgemenskapen (in Swedish)

Europeiska försvarsgemenskapen föddes och dog inför den franska nationalförsamlingen. Plevenplanen hade presenterats för parlamentet den 24 oktober 1950 och den franska regeringen hade undertecknat Parisfördraget om Europeiska försvarsgemenskapen den 27 maj 1952. Efter en utdragen och häftig intern fransk debatt fälldes fördraget på en procedurfråga den 30 augusti 1954.

Moskva motsatte sig konsekvent varje form av västeuropeisk integration, så de västliga kommunistpartierna kunde i dessa frågor vädja till befolkningens nationalistiska känslor. För gaullisterna var nationalismen den ideologiska kärnpunkten. Militären och övriga partier var splittrade mellan dem som understödde försvarsgemenskapen (cedister) och motståndare (anticedister).

På otroligt kort tid ordnades det västtyska försvaret enligt de riktlinjer som varit rådande före Plevenplanen. Brysselpakten (1948) mellan Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien ombildades till Västeuropeiska unionen (1954–55) genom att ta in Italien och Tyskland och Tyskland blev medlem i Nato (1955).

Visserligen fanns det vissa begränsningar rörande Tyskland, bland annat förbudet mot atomvapen samt biologiska och kemiska vapen, men Förbundsrepubliken blev en suverän stat med försvarsminister och en nationell armé.

Genom Frankrikes agerande blev det militärpolitiska linjevalet mer atlantiskt än europeiskt och Tyskland ett land med egen armé. Vad kan förklara denna logiska kullerbytta?

Frankrike sade nej till en lösning med vissa övernationella drag och valde traditionella försvarsallianser mellan regeringar. Den franska armén förblev i sin helhet nationell, disponibel för att försvara landets kolonialmakt, och Frankrike kunde utan hinder fortsätta arbetet för att bli en kärnvapenmakt.

I praktiken förde Västeuropeiska unionen länge en tynande tillvaro i skuggan av Nato.

Ralf Grahn



Litteratur:

Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115)

Timothy Bainbridge
The Penguin Companion to European Union
Penguin, 3rd edition, 2003

Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004

Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004

Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004

A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)

Bino Olivi
L’Europe difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)

Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)

Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Édisitons Complexe, 2001

Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997