Eurogoblin’s short essay and long blog post The Christian Origins of European Unity got a warm reception from a few prominent young Eurobloggers. This inspired me to think about some of the books and booklets, which have given me pleasure through the years.
To refresh my memory, and with pleasure more than scientific merit in mind, I decided to look at my bookshelf in order to present some books I have found interesting with regard to the myths, ideas and history of European integration.
Many may be out of print, but available in libraries; others may have been published in new editions. However, here is a first instalment of old friends, this time mainly in Italian, which have given me both pleasure and knowledge.
Gerlando Lentini wrote a fairly romantic booklet with almost the same theme as Eurogoblin, the Christian roots of the European Union: Alle radici cristiane dell’Unione Europea – Robert Schuman, Konrad Adenauer, Alcide De Gasperi (Città Nuova Editrice, 2004).
Also a slim volume, also in Italian, is Federico Chabod: Storia dell’idea d’Europa (originally 1961, but the volume I have Editori Laterza, 2001). Chabod’s lectures take us from the earliest myths about Europe to 18th century ideas. Internet Bookshop Italia seems to have an 8th edition from 2007.
The historian Heikki Mikkeli wrote Euroopan idea in Finnish (1994; 3rd edition, Suomen Historiallinen Seura, 1999). A reedited Italian version has been published: Europa – Storia di un’idea e di un’identità (il Mulino, 2002), translated from an English edition I do not possess: Europe as an Idea and an Identity (Palgrave, 1998). Mikkeli discusses Europe as an idea from early myths to the threshold of the establishment of the European Union. He traces European identity in relation to geographic and cultural borders.
Europa unita sogno dei saggi, by Maria Grazia Melchionni (Marsilio Editori, 2001) leads the reader from prehistoric times to the establishment of the Council of Europe and the first European Communities.
Sergio Romano gives a broad outline of the geography and culture of Europe, the history of the European states and of European integration until the plan for a Constitution in 2003, in: Europa – Storia di un’idea (Longanesi, 2004; a 2006 edition seems to be available).
These books invite us to think about our European cultural heritage and the ideas to overcome deep divisions created by humans.
Some people call the thinkers of European unity utopians.
What should the call the ones who destroyed or still want to disrupt those dreams?
Something to think about at the memorials dedicated to the known and unknown victims of internecine European wars.
Ralf Grahn
P.S. Comments relevant to the topic discussed in each Grahnlaw blog post are most welcome. However, the number of spam comments has skyrocketed. This is the sad reason for comment moderation, so it may take a while before your valued comment appears.
It is easier to understand a language than to use it correctly. As Eurobloggers we could and should promote interaction among Europeans across borders and between linguistic communities. Grahnlaw has adopted a multilingual comment policy:
I do my best to read comments in Danish, Dutch, English, Finnish, French, German, Italian, Norwegian, Portuguese, Spanish or Swedish, even if the Grahnlaw blog and my possible replies are in English.
Antonia on the Euonym blog (Talking about the EU) tells us that the European Commission in the UK arranges a Day of Multilingual Blogging on 26 September 2010, and the UK Representation has been joined by the multilingual aggregator Bloggingportal.eu and individual Eurobloggers. Join the event page on Facebook, spread the word through social media and personal contacts, begin preparing your blog posts and start learning a new language.
Showing posts with label history. Show all posts
Showing posts with label history. Show all posts
Monday, 23 August 2010
Saturday, 5 September 2009
Ireland from megaliths to the second Lisbon Treaty referendum
The EU Treaty of Lisbon was agreed among 27 national governments and it has been approved by 26 national parliaments. Ireland is different: The existing interpretation is that this international treaty requires a referendum and the supposedly pro-European Irish voters baffled the rest of Europe by rejecting the Lisbon Treaty in June 2008.
In a few weeks time, the Irish are going to vote again, with assurances that each member state will retain a Commissioner and with clarifications regarding issues, which caused confusion ahead of the first referendum.
In order to understand a bit more about Ireland and the Irish, I found an excellent book in French: Histoire de l’Irlande et des Irlandais, by Pierre Joannon. (Éditions Perrin, 2009, 825 pages, 12 €).
This history guides the reader from the age of the monoliths to about 2005. The fresh pocket edition adds a chapter (Épilogue provisiore), which takes us to the present days of the wounded Celtic Tiger and to the threshold of the second Lisbon referendum.
As a non-expert reader, I can only offer my impression: Joannon manages to combine his deep sympathy for the Irish with a scrupulous effort to present the facts correctly. A great read for Europeans keen to understand more about Erin, and why not for the Irish themselves at their historic crossroads, with prosperity and Europe in the balance.
Ralf Grahn
In a few weeks time, the Irish are going to vote again, with assurances that each member state will retain a Commissioner and with clarifications regarding issues, which caused confusion ahead of the first referendum.
In order to understand a bit more about Ireland and the Irish, I found an excellent book in French: Histoire de l’Irlande et des Irlandais, by Pierre Joannon. (Éditions Perrin, 2009, 825 pages, 12 €).
This history guides the reader from the age of the monoliths to about 2005. The fresh pocket edition adds a chapter (Épilogue provisiore), which takes us to the present days of the wounded Celtic Tiger and to the threshold of the second Lisbon referendum.
As a non-expert reader, I can only offer my impression: Joannon manages to combine his deep sympathy for the Irish with a scrupulous effort to present the facts correctly. A great read for Europeans keen to understand more about Erin, and why not for the Irish themselves at their historic crossroads, with prosperity and Europe in the balance.
Ralf Grahn
Sunday, 7 June 2009
European election quiz answers
The quiz ahead of the European elections posed ten more or less serious questions about the European Union and the history of European integration.
There have been quite a few readers, although only one brave soul attempted to answers the questions.
Here are the questions and answers:
1) Which head of state would be your guess to think and act in the spirit of the Sun King, Louis XIV: L’Europe c’est Moi?
The country is the same, and for those who have followed the messages from the French President and the Elysée Palace it is hardly a surprise that Nicolas Sarkozy seems to fit the bill.
***
2) An insular political party which dismisses the obligation of the Article 1 TEU aim of creating an ever closer union among the peoples of Europe as an outmoded irrelevance?
The UK Conservative Party has promised to repatriate EU powers, which is putting European integration in reverse. In addition, they promise to arrange a referendum on the Lisbon Treaty, already ratified by the UK, or at least to take action if it is already in force.
***
3) A pan-European party on an anti-sleaze campaign, but practicing no openness or accountability with regard to its own affairs, political or financial?
This has been the stand of Libertas.
***
4) A political foundation in the United States contends that the Lisbon Treaty, approved by the national parliaments in 26 EU member states, lacks legitimacy?
The Heritage Foundation interprets the rules of representative democracy in this way, but they see the European Union as a threat.
***
5) A portal aggregating about 375 Euroblogs?
The number has grown since then, but the answer is Bloggingportal.eu.
***
6) The high official, who after securing behind-closed-doors support for a second term, has recorded a message that “Your vote matters. Please use it” for the European elections 2009?
The present and probably the future President of the Commission, José Manuel Barroso.
***
7) An elder statesman, who in 1946 called for a kind of United States of Europe?
British Conservative leader Sir Winston Churchill in his September 1946 speech at Zurich University.
***
8) A younger activist, imprisoned by the Fascists, who wrote the Ventotene Manifesto (1941) together with Ernesto Rossi?
Altiero Spinelli.
***
9) The architect of the European Parliament’s Draft treaty establishing the European Union (1984)?
Altiero Spinelli.
***
10) The only member state with more opt-outs from the existing treaties than the United Kingdom?
Denmark has four opt-outs at the present time (although the government sees them as problems rather than solutions).
The United Kingdom would reach the number of four under the Treaty of Lisbon.
***
In a few hours we will have a fairly accurate picture of the kind of European Parliament we are going to have for the legislative and budgetary work and scrutiny during the next five years.
Ralf Grahn
There have been quite a few readers, although only one brave soul attempted to answers the questions.
Here are the questions and answers:
1) Which head of state would be your guess to think and act in the spirit of the Sun King, Louis XIV: L’Europe c’est Moi?
The country is the same, and for those who have followed the messages from the French President and the Elysée Palace it is hardly a surprise that Nicolas Sarkozy seems to fit the bill.
***
2) An insular political party which dismisses the obligation of the Article 1 TEU aim of creating an ever closer union among the peoples of Europe as an outmoded irrelevance?
The UK Conservative Party has promised to repatriate EU powers, which is putting European integration in reverse. In addition, they promise to arrange a referendum on the Lisbon Treaty, already ratified by the UK, or at least to take action if it is already in force.
***
3) A pan-European party on an anti-sleaze campaign, but practicing no openness or accountability with regard to its own affairs, political or financial?
This has been the stand of Libertas.
***
4) A political foundation in the United States contends that the Lisbon Treaty, approved by the national parliaments in 26 EU member states, lacks legitimacy?
The Heritage Foundation interprets the rules of representative democracy in this way, but they see the European Union as a threat.
***
5) A portal aggregating about 375 Euroblogs?
The number has grown since then, but the answer is Bloggingportal.eu.
***
6) The high official, who after securing behind-closed-doors support for a second term, has recorded a message that “Your vote matters. Please use it” for the European elections 2009?
The present and probably the future President of the Commission, José Manuel Barroso.
***
7) An elder statesman, who in 1946 called for a kind of United States of Europe?
British Conservative leader Sir Winston Churchill in his September 1946 speech at Zurich University.
***
8) A younger activist, imprisoned by the Fascists, who wrote the Ventotene Manifesto (1941) together with Ernesto Rossi?
Altiero Spinelli.
***
9) The architect of the European Parliament’s Draft treaty establishing the European Union (1984)?
Altiero Spinelli.
***
10) The only member state with more opt-outs from the existing treaties than the United Kingdom?
Denmark has four opt-outs at the present time (although the government sees them as problems rather than solutions).
The United Kingdom would reach the number of four under the Treaty of Lisbon.
***
In a few hours we will have a fairly accurate picture of the kind of European Parliament we are going to have for the legislative and budgetary work and scrutiny during the next five years.
Ralf Grahn
Thursday, 18 December 2008
Die Europäische Union
The German Bundeszentrale für politische Bildung continues its impressive publishing activity to inform and educate students, teachers and the general public. History, politics, society and culture are among the key areas, without forgetting the world outside Germany.
One of the latest publications on Europe is Werner Weidenfeld (Hrsg.): Die Europäische Union – Politisches System und Politikbereiche (Bundeszentrale für politische Bildung, Schriftenreihe Band 689, 2008, 832 pages).
Die Europäische Union and other BPB publications can be found at:
http://www.bpb.de/publikationen
Part I looks at the historic background and development of European integration, Part II analyses the EU as a political system, Part III sheds light on the main policy areas, Part IV describes the EU’s role in the wider world and Part V presents views on Europe’s future. The 35 articles have been authored by renowned experts. Main developments are chronicled in an annex.
The book costs a nominal two euros, but postage is added for orders outside Germany. Still, at € 16.10 in total, I don’t complain.
Ralf Grahn
One of the latest publications on Europe is Werner Weidenfeld (Hrsg.): Die Europäische Union – Politisches System und Politikbereiche (Bundeszentrale für politische Bildung, Schriftenreihe Band 689, 2008, 832 pages).
Die Europäische Union and other BPB publications can be found at:
http://www.bpb.de/publikationen
Part I looks at the historic background and development of European integration, Part II analyses the EU as a political system, Part III sheds light on the main policy areas, Part IV describes the EU’s role in the wider world and Part V presents views on Europe’s future. The 35 articles have been authored by renowned experts. Main developments are chronicled in an annex.
The book costs a nominal two euros, but postage is added for orders outside Germany. Still, at € 16.10 in total, I don’t complain.
Ralf Grahn
Saturday, 11 October 2008
EU: Monetary policy Ic
The European Central Bank (ECB) offers the interested reader a number of publications on economic and monetary union (EMU). Here is a sample for students of history, politics, economics and law.
***
An introductory brochure, available in 23 EU languages, is ‘The European Central Bank, the Eurosystem, the European System of Central Banks’ (2nd edition, April 2008). It presents the history of economic and monetary union, the structure and tasks of the European System of Central Banks, monetary policy, the Target2 System, the euro banknotes and coins and banking supervision, and it offers a handy glossary for the general reader. The English version is available at the website of the European Central Bank:
http://www.ecb.int/pub/pdf/other/escb_en.pdf
***
Hanspeter K. Scheller: The European Central Bank ─ History, role and functions (2nd revised edition, 2006). The book is available in 13 languages; for the English version, go to:
http://www.ecb.int/pub/pdf/other/ecbhistoryrolefunctions2006en.pdf
***
‘10th Anniversary of the ECB’ is the theme of the Special edition of the Monthly Bulletin (29 May 2008), with a comprehensive overview of monetary policy within the euro area. The English version is available at:
http://www.ecb.int/pub/pdf/other/10thanniversaryoftheecbmb200806en.pdf
***
There are a number of useful publications on the ECB’s web pages, from the Monthly Bulletin and the handy Monthly Statistics Pocket Book to various specialist books and research papers. Look for Publications at:
http://www.ecb.europa.eu
The latest ECB Monthly Bulletin with economic and monetary developments, articles and euro area statistics (October 2008) is available at:
http://www.ecb.europa.eu/pub/pdf/mobu/mb200810en.pdf
The latest Statistics Pocket Book with macroeconomic data (October 2008):
http://www.ecb.europa.eu/pub/pdf/stapobo/spb200810en.pdf
***
Both long term decisions and the current financial turmoil are reflected in the European Central Bank’s press releases, available at:
http://www.ecb.europa.eu/press/pr/date/2008/html/index.en.html
***
If you are digging deeper, this legal blog or blawg would like to draw your attention to ‘Legal framework of the Eurosystem and the ESCB. ECB legal acts and instruments’ (July 2008), which “contains summaries of the legal acts and instruments constituting the legal framework of the Eurosystem and the ESCB. It covers the main legal acts and instruments that have been adopted by the ECB and published since the ECB’s establishment in June 1998 up to the end of 2007.”
In other words, this publication contains legal material at a deeper level than the treaty provisions this blog is currently focused on. Go to:
http://www.ecb.int/pub/pdf/other/legalframeworkeurosystemescb2008en.pdf
***
The legal framework of the European Central Bank in its entirety can be accessed through:
http://www.ecb.int/ecb/legal/html/index.en.html
There is a helpful User Guide and links for detailed search.
***
‘Legal aspects of the European System of Central Banks ─ Liber amicorum Paolo Zamboni Garavelli’ (2005) is a hefty compilation of articles about various legal aspects of European monetary policy:
http://www.ecb.int/pub/pdf/other/legalaspectsescben.pdf
***
Is the European Central Bank secretive?
Ralf Grahn
***
An introductory brochure, available in 23 EU languages, is ‘The European Central Bank, the Eurosystem, the European System of Central Banks’ (2nd edition, April 2008). It presents the history of economic and monetary union, the structure and tasks of the European System of Central Banks, monetary policy, the Target2 System, the euro banknotes and coins and banking supervision, and it offers a handy glossary for the general reader. The English version is available at the website of the European Central Bank:
http://www.ecb.int/pub/pdf/other/escb_en.pdf
***
Hanspeter K. Scheller: The European Central Bank ─ History, role and functions (2nd revised edition, 2006). The book is available in 13 languages; for the English version, go to:
http://www.ecb.int/pub/pdf/other/ecbhistoryrolefunctions2006en.pdf
***
‘10th Anniversary of the ECB’ is the theme of the Special edition of the Monthly Bulletin (29 May 2008), with a comprehensive overview of monetary policy within the euro area. The English version is available at:
http://www.ecb.int/pub/pdf/other/10thanniversaryoftheecbmb200806en.pdf
***
There are a number of useful publications on the ECB’s web pages, from the Monthly Bulletin and the handy Monthly Statistics Pocket Book to various specialist books and research papers. Look for Publications at:
http://www.ecb.europa.eu
The latest ECB Monthly Bulletin with economic and monetary developments, articles and euro area statistics (October 2008) is available at:
http://www.ecb.europa.eu/pub/pdf/mobu/mb200810en.pdf
The latest Statistics Pocket Book with macroeconomic data (October 2008):
http://www.ecb.europa.eu/pub/pdf/stapobo/spb200810en.pdf
***
Both long term decisions and the current financial turmoil are reflected in the European Central Bank’s press releases, available at:
http://www.ecb.europa.eu/press/pr/date/2008/html/index.en.html
***
If you are digging deeper, this legal blog or blawg would like to draw your attention to ‘Legal framework of the Eurosystem and the ESCB. ECB legal acts and instruments’ (July 2008), which “contains summaries of the legal acts and instruments constituting the legal framework of the Eurosystem and the ESCB. It covers the main legal acts and instruments that have been adopted by the ECB and published since the ECB’s establishment in June 1998 up to the end of 2007.”
In other words, this publication contains legal material at a deeper level than the treaty provisions this blog is currently focused on. Go to:
http://www.ecb.int/pub/pdf/other/legalframeworkeurosystemescb2008en.pdf
***
The legal framework of the European Central Bank in its entirety can be accessed through:
http://www.ecb.int/ecb/legal/html/index.en.html
There is a helpful User Guide and links for detailed search.
***
‘Legal aspects of the European System of Central Banks ─ Liber amicorum Paolo Zamboni Garavelli’ (2005) is a hefty compilation of articles about various legal aspects of European monetary policy:
http://www.ecb.int/pub/pdf/other/legalaspectsescben.pdf
***
Is the European Central Bank secretive?
Ralf Grahn
Friday, 23 May 2008
Histoire de la construction européenne
Sixty years from the Congress of Europe is a good enough cause to take a long view of European integration. Reflection is needed as much as celebration.
Marie-Thérèse Bitsch has written a book, which should be translated into every European language and read by each citizen. The new pocket edition of her « Histoire de la construction européenne de 1945 à nos jours » manages to take the reader through the main developments from the end of World War II to the great enlargement of the European Union in 2004.
The 401 pages are not confined to the European Union and its predecessors, but include the other manifestations of European integration, such as the OECE (OECD), the Council of Europe, the defence alliances and the CSCE (OSCE).
The book is not only a good read, but it is detailed enough to serve as an introductory source for serious students who want to explore certain developments.
***
Marie-Thérèse Bitsch: Histoire de la construction européenne de 1945 à nos jours ; Nouvelle édition mise à jour (Editions Complexe, 2008 ; 11,90 €)
Ralf Grahn
Marie-Thérèse Bitsch has written a book, which should be translated into every European language and read by each citizen. The new pocket edition of her « Histoire de la construction européenne de 1945 à nos jours » manages to take the reader through the main developments from the end of World War II to the great enlargement of the European Union in 2004.
The 401 pages are not confined to the European Union and its predecessors, but include the other manifestations of European integration, such as the OECE (OECD), the Council of Europe, the defence alliances and the CSCE (OSCE).
The book is not only a good read, but it is detailed enough to serve as an introductory source for serious students who want to explore certain developments.
***
Marie-Thérèse Bitsch: Histoire de la construction européenne de 1945 à nos jours ; Nouvelle édition mise à jour (Editions Complexe, 2008 ; 11,90 €)
Ralf Grahn
Friday, 7 September 2007
More EU
There are a few additions on the European Union on my Finnish blog:
http://grahnlaw.blogs.fi
The headings are:
Spinellin ehdotus 1984 IV
Spinellin ehdotus 1984 V
Suomi ja Ruotsi EU:ssa
Sarkozy haastaa
Altiero Spinelli 100 vuotta
Eurooppanuori
Ateneumin arvoitus
Spinellin ehdotus 1984 VI
Regards
Ralf Grahn
http://grahnlaw.blogs.fi
The headings are:
Spinellin ehdotus 1984 IV
Spinellin ehdotus 1984 V
Suomi ja Ruotsi EU:ssa
Sarkozy haastaa
Altiero Spinelli 100 vuotta
Eurooppanuori
Ateneumin arvoitus
Spinellin ehdotus 1984 VI
Regards
Ralf Grahn
Monday, 20 August 2007
EU in Finnish
Lately, I have been active on my Finnish blog, covering the methods, history and future of European integration:
http://grahnlaw.blogs.fi
The posts are called
:
Hallitusten välinen yhteistyö
Yhteisömenetelmä
Liittovaltiopiirteet
Ranskalainen paradoksi I
Ranskalainen paradoksi II
Ranskalainen paradoksi III
Ranskalainen paradoksi IV
Suoraan valittu parlamentti
Spinellin ehdotus 1984 I
Spinellin ehdotus 1984 II
Spinellin ehdotus 1984 III
Kenen joukoissa seisot?
Blogikeskustelua
Kansanvaltaiseen Eurooppaan
Regards
Ralf Grahn
http://grahnlaw.blogs.fi
The posts are called
:
Hallitusten välinen yhteistyö
Yhteisömenetelmä
Liittovaltiopiirteet
Ranskalainen paradoksi I
Ranskalainen paradoksi II
Ranskalainen paradoksi III
Ranskalainen paradoksi IV
Suoraan valittu parlamentti
Spinellin ehdotus 1984 I
Spinellin ehdotus 1984 II
Spinellin ehdotus 1984 III
Kenen joukoissa seisot?
Blogikeskustelua
Kansanvaltaiseen Eurooppaan
Regards
Ralf Grahn
Monday, 6 August 2007
De europeiska gemenskapernas öde (in Swedish)
De europeiska gemenskapernas öde beskriver den franska paradoxen.
Europeiska försvarsgemenskapen
Ett franskt initiativ för att skapa ett europeiskt försvar (under fransk ledning) torpederas av den franska nationalförsamlingen. I stället uppstår ett nationellt tyskt försvar som medverkar på mellanstatlig bas i Västeuropeiska unionen och det viktigaste ankaret förblir Atlantpakten, under amerikansk ledning (inflytande och kommendör). Slutresultatet är, åtminstone utåt sett, det rakt motsatta jämfört med Plevenplanens syfte.
Det är paradoxalt, men begripligt, att Frankrikes omdimensionering från stormakt till en regional makt gav upphov till förnekande och förkastande som fick Frankrike att överge den enda alternativa strategin: ta ledningen – inom ett jämlikt system med delad suveränitet, men där ingen hade bestridit den ledande politiska rollen – för rörelsen mot ett enande av Europa, sammanfattar Luciano Angelino (s. 114).
Den allmänna opinionen i Frankrike var ännu inte mogen för den europeiska integrationen, skriver Giancarlo Giordano (s. 339).
Europeiska gemenskapen 1953
Europeiska gemenskapen, den politiska, hade utarbetats nästan enhälligt av parlamentarikerna. På ordförandeskapets (regeringarnas) vägnar togs stadgan dock emot med isande kyla av den franske utrikesministern Georges Bidault, som hade ersatt Robert Schuman i ett Frankrike som allt mera hade polariserats i nationalistisk riktning (gaullisterna) och vänsterut (socialister, kommunister) och därmed stärkt de antieuropeiska krafterna.
Av de tre visionära europeiska statsmännen hade även Alcide De Gasperi försvunnit från scenen. Enbart Konrad Adenauer återstod av trion Schuman, De Gasperi, Adenauer.
Den utlovade diplomatkonferensen om stadgan pekade mot begravning i kommitté. Formellt dog förslaget om Europeiska gemenskapen när franska nationalförsamlingen den 30 augusti 1954 röstade för att uppskjuta behandlingen av Europeiska försvarsgemenskapen på obestämd tid.
Den franska integrationsmotorn
Myten om Frankrike som motor i den europeiska integrationen, tillsammans med Tyskland, har större spridning i det allmänna medvetandet än täckning i verkligheten.
Franska ledare har med eftertryck marknadsfört sig som stora européer.
Det är riktigt att inga steg framåt har tagits utan Frankrike, men hur kunde det vara annorlunda i en process där enbart enhälliga beslut mellan de nationella regeringarna kan förverkligas i avgörande frågor?
Initiativen har i många fall överenskommits mellan Frankrike och Tyskland, men Frankrike har i många skeden varit den dämpande kraften som slagit vakt om mellanstatligheten.
Katastrofer som Europeiska försvarsgemenskapen, Europeiska gemenskapen 1953, De Gaulles långa krig mot de europeiska institutionerna, Chiracs reserverade inställning till grundläggande reformer och det franska folkets nej år 2005 till de framsteg det konstitutionella fördraget ändå hade medfört, tyder på en djup klyfta mellan retorik och verklighet i Frankrike.
Konkreta framsteg med till exempel Schuman, Giscard d’Estaing och Mitterrand i centrala roller kan inte överskyla en långvarig och utbredd identitetskris i Frankrike, bland både elit och folk.
Gisela Müller-Brandeck-Bocquet beskriver den franska europapolitiken i ett långt perspektiv, när hon skriver (s. 11): Motsatsförhållandet mellan ambitiösa, till och med visionära föreställningar om ett starkt, självmedvetet och autonomt Europa å ena sidan och tveksamheten att förse detta Europa med nödvändiga maktbefogenheter och behörigheter å andra sidan präglar Frankrikes europapolitik ända till i dag.
Nicolas Sarkozy
Frankrikes nyvalde president Nicolas Sarkozy uttalade sig inför den franska nationaldagen 2007 om ett europeiskt försvar: Basen existerar redan. Nu gäller det att bredda den genom att övergå från tal till handling. Jag önskar mer än förr att Europa kan garantera sin säkerhet på ett självständigt sätt.
Vad betyder ett franskt initiativ om ett europeiskt försvar denna gång?
Har Frankrike på mer än fem årtionden lärt sig vad ett gemensamt europeiskt försvar förutsätter?
De europeiska gemenskapernas öde i början av 1950-talet är ingen historisk kuriositet, värd ett omnämnande bland integrationshistoriens fotnoter. Frågeställningarna är tvärtom rykande aktuella, om Europa vill tala med en röst i världen och bli en trovärdig internationell aktör.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115, och Spinellis memorandum om Europeiska försvarsgemenskapen, s. 207–224)
Timothy Bainbridge
The Penguin Companion to European Union
Penguin, 3rd edition, 2003
Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004
Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004
Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004
Giancarlo Giordano
Storia della politica internazionale 1870–2001
Franco Angeli, 2004
A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)
Gisela Müller-Brandeck-Bocquet
Frankreichs Europapolitik
VS Verlag, 2004
Bino Olivi
L’Europe difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)
Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
Edizioni Unicopli, 2003
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)
Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Éditions Complexe, 2001
Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997
Europeiska försvarsgemenskapen
Ett franskt initiativ för att skapa ett europeiskt försvar (under fransk ledning) torpederas av den franska nationalförsamlingen. I stället uppstår ett nationellt tyskt försvar som medverkar på mellanstatlig bas i Västeuropeiska unionen och det viktigaste ankaret förblir Atlantpakten, under amerikansk ledning (inflytande och kommendör). Slutresultatet är, åtminstone utåt sett, det rakt motsatta jämfört med Plevenplanens syfte.
Det är paradoxalt, men begripligt, att Frankrikes omdimensionering från stormakt till en regional makt gav upphov till förnekande och förkastande som fick Frankrike att överge den enda alternativa strategin: ta ledningen – inom ett jämlikt system med delad suveränitet, men där ingen hade bestridit den ledande politiska rollen – för rörelsen mot ett enande av Europa, sammanfattar Luciano Angelino (s. 114).
Den allmänna opinionen i Frankrike var ännu inte mogen för den europeiska integrationen, skriver Giancarlo Giordano (s. 339).
Europeiska gemenskapen 1953
Europeiska gemenskapen, den politiska, hade utarbetats nästan enhälligt av parlamentarikerna. På ordförandeskapets (regeringarnas) vägnar togs stadgan dock emot med isande kyla av den franske utrikesministern Georges Bidault, som hade ersatt Robert Schuman i ett Frankrike som allt mera hade polariserats i nationalistisk riktning (gaullisterna) och vänsterut (socialister, kommunister) och därmed stärkt de antieuropeiska krafterna.
Av de tre visionära europeiska statsmännen hade även Alcide De Gasperi försvunnit från scenen. Enbart Konrad Adenauer återstod av trion Schuman, De Gasperi, Adenauer.
Den utlovade diplomatkonferensen om stadgan pekade mot begravning i kommitté. Formellt dog förslaget om Europeiska gemenskapen när franska nationalförsamlingen den 30 augusti 1954 röstade för att uppskjuta behandlingen av Europeiska försvarsgemenskapen på obestämd tid.
Den franska integrationsmotorn
Myten om Frankrike som motor i den europeiska integrationen, tillsammans med Tyskland, har större spridning i det allmänna medvetandet än täckning i verkligheten.
Franska ledare har med eftertryck marknadsfört sig som stora européer.
Det är riktigt att inga steg framåt har tagits utan Frankrike, men hur kunde det vara annorlunda i en process där enbart enhälliga beslut mellan de nationella regeringarna kan förverkligas i avgörande frågor?
Initiativen har i många fall överenskommits mellan Frankrike och Tyskland, men Frankrike har i många skeden varit den dämpande kraften som slagit vakt om mellanstatligheten.
Katastrofer som Europeiska försvarsgemenskapen, Europeiska gemenskapen 1953, De Gaulles långa krig mot de europeiska institutionerna, Chiracs reserverade inställning till grundläggande reformer och det franska folkets nej år 2005 till de framsteg det konstitutionella fördraget ändå hade medfört, tyder på en djup klyfta mellan retorik och verklighet i Frankrike.
Konkreta framsteg med till exempel Schuman, Giscard d’Estaing och Mitterrand i centrala roller kan inte överskyla en långvarig och utbredd identitetskris i Frankrike, bland både elit och folk.
Gisela Müller-Brandeck-Bocquet beskriver den franska europapolitiken i ett långt perspektiv, när hon skriver (s. 11): Motsatsförhållandet mellan ambitiösa, till och med visionära föreställningar om ett starkt, självmedvetet och autonomt Europa å ena sidan och tveksamheten att förse detta Europa med nödvändiga maktbefogenheter och behörigheter å andra sidan präglar Frankrikes europapolitik ända till i dag.
Nicolas Sarkozy
Frankrikes nyvalde president Nicolas Sarkozy uttalade sig inför den franska nationaldagen 2007 om ett europeiskt försvar: Basen existerar redan. Nu gäller det att bredda den genom att övergå från tal till handling. Jag önskar mer än förr att Europa kan garantera sin säkerhet på ett självständigt sätt.
Vad betyder ett franskt initiativ om ett europeiskt försvar denna gång?
Har Frankrike på mer än fem årtionden lärt sig vad ett gemensamt europeiskt försvar förutsätter?
De europeiska gemenskapernas öde i början av 1950-talet är ingen historisk kuriositet, värd ett omnämnande bland integrationshistoriens fotnoter. Frågeställningarna är tvärtom rykande aktuella, om Europa vill tala med en röst i världen och bli en trovärdig internationell aktör.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115, och Spinellis memorandum om Europeiska försvarsgemenskapen, s. 207–224)
Timothy Bainbridge
The Penguin Companion to European Union
Penguin, 3rd edition, 2003
Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004
Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004
Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004
Giancarlo Giordano
Storia della politica internazionale 1870–2001
Franco Angeli, 2004
A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)
Gisela Müller-Brandeck-Bocquet
Frankreichs Europapolitik
VS Verlag, 2004
Bino Olivi
L’Europe difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)
Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
Edizioni Unicopli, 2003
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)
Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Éditions Complexe, 2001
Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997
Sunday, 5 August 2007
En politisk gemenskap (in Swedish)
Studera general George Washingtons förtvivlan under amerikanska frihetskriget, kontinentalkongressens tafatta försök att tigga pengar av staterna och de enskilda staternas varierande beslut för att mobilisera män, materiel och pengar.
Det är lätt att inse varför en effektiv försvarsgemenskap kräver en enhetlig ledning med auktoritet att fatta de beslut som behövs. Men en militär kommendör utan en politiskt ansvarig ledning är en härförare för en legoarmé.
Den preliminära planen för Europeiska försvarsgemenskapen hade i slutändan resulterat i en klassisk militärallians med ett nytt namn: en kropp utan huvud. Målsättningen var en europeisk armé, men medlen skulle stanna hos staterna.
Spinellis kritik
Motstridigheterna och bristerna i förslaget ledde Altiero Spinelli till en ingående analys och till förslaget om en grundlagsstiftande församling för en europeisk federal gemenskap. (Spinellis memorandum år 1951 om den europeiska armén, Il memorandum sull’esercito europeo, ingår i Luciano Angelinos bok, s. 207–224, och borde utgöra obligatorisk läsning för varje europé.)
Försvaret är ingen specialmyndighet som kan utövas isolerat. En enhetlig armé förutsätter en enhetlig utrikespolitik, en enhetlig finanspolitik och en enhetlig ekonomisk politik. De utgör hörnstenarna i suveräniteten. En europaarmé måste styras på europeisk nivå. Då måste suveräniteten förvaltas gemensamt.
Makten utgår från folket. Det behövs en grundlag som inrättar ett folkvalt parlament och en politiskt ansvarig regering, med två kammare, samt en högsta domstol. Federationen måste ha rätt att fatta bindande beslut, inklusive rätten att uppbära skatter.
Europeiska gemenskapen 1953
Italiens statsminister Alcide De Gasperi övertygades av Spinellis kritik. Tillsammans med den franske utrikesministern Robert Schuman och den tyske förbundskanslern och utrikesministern Konrad Adenauer öppnades möjligheten för Europeiska kol- och stålgemenskapens förstärkta parlamentariska församling att, inte stifta, men bereda Europas första grundlag.
Jag har tidigare återgett det huvudsakliga innehållet i ad hoc-församlingens förslag till stadga för Europeiska (politiska) gemenskapen, antaget praktiskt taget enhälligt den 10 mars 1953.
Kompromissförslag
Europeiska gemenskapen 1953 var en kompromiss med mellanstatliga, funktionella och federala drag.
Mellanstatlighet
Mellanstatligheten dikterade formen. Stadgan var ett förslag till internationellt fördrag, inte en text som skulle godkännas av det nya statsfolket. Förslaget skulle granskas av en diplomatisk konferens (regeringskonferens). Resultatet av konferensen skulle sedan ratificeras skilt i de sex tilltänkta medlemsländerna.
Bland organen var rådet för de nationella ministrarna ett kännspakt uttryck för mellanstatlighet, med betydande risker för handlingsförlamning som följd.
I framtiden, när stadgan i princip hade blivit konstitution, skulle varje ändring av gemenskapens behörighet eller de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna förordas enhälligt av rådet för de nationella ministrarna och godkännas av medlemsstaternas parlament.
Viktiga grundlagsändringar hade lätt förhindrats genom liberum veto i två led i varje land (tre, om separata folkomröstningar föranstaltas).
Interna institutionella ändringar av grundlagen hade förutsatt enhälligt förord av ministerrådet, med andra ord liberum veto i ett led för varje medlemsstat.
Enbart mindre grundlagsändringar hade varit möjliga genom autonoma beslut inom gemenskapen: förslag av verkställande rådet och godkännande av parlamentet.
Europeiska gemenskapens beskattningsrätt var begränsad. Enhälligt förord av ministerrådet krävdes för skattelagar och medlemsstaternas betalningsandelar.
Gemenskapens möjligheter att säkra den inre ordningen förutsatte enhälligt förord av ministerrådet.
Gemenskapens rätt att företräda medlemsstaterna i internationella organisationer hade krävt enhällig fullmakt av ministerrådet.
Under en övergångstid om fem år hade lagarna om den gemensamma marknaden förutsatt enhälligt förord av ministerrådet och därefter en majoritet i ministerrådet.
I parlamentets andra kammare, senaten, var de enskilda staternas folk företrädda, valda av de nationella parlamenten, det vill säga endast indirekt av folket. En andra kammare för (del)staterna är visserligen en lösning som är vanlig i federala stater.
I princip gällde stadgan medlemsstaternas hela territorium, men staterna hade möjligheter att ange begränsningar innan fördraget undertecknades. Tillämpningen av gemenskapens lagstiftning på vissa staters (Belgien, Frankrike) utomeuropeiska områden låg i medlemsstaternas händer.
Mandatfördelningen mellan staterna i parlamentets första och andra kammare var en politisk förhandlingslösning som högst ofullständigt tog hänsyn till deras befolkningsantal. I en renodlad federation borde varje invånares rösträtt ge ett någorlunda likartat utslag, så åtminstone första kammaren borde närma sig tanken om samma vikt för varje medborgares röst.
Verkställandet av gemenskapens lagar och beslut var beroende av medlemsstaternas medverkan (goda vilja) och nationella förfaranden, åtminstone inledningsvis.
Funktionella drag
Funktionella drag (gemenskapsmetoden) syns i sammanhang där gemenskapen hade fått behörighet, delvis utan att medlemsstaterna nödvändigtvis avstod från att bedriva en nationell politik.
Samordning (koordinering) var honnörsordet på följande områden: utrikes-, penning-, finans- och lånepolitik. (Senare erfarenhet har visat att mellanstatlig koordinering är ett förhållandevis ineffektivt och långsamt verkande medel.)
Kugghjulseffekter kunde med tiden uppstå genom gemenskapsorganens verksamhet: verkställande rådet, parlamentet och domstolen samt ekonomiska och sociala rådet hade övernationella drag.
Federala drag
Gemenskapens blandade karaktär kunde utläsas ur artikel 1. Den grundade sig på en union av folken och staterna. Principiellt kan det framhållas att folken nämndes först.
Parlamentet återspeglade gemenskapens tudelade karaktär.
Första kammaren företrädde de i gemenskapen förenade folken. Folkkammaren företrädde principen om folksuveräniteten.
Andra kammaren, senaten, med indirekt valda medlemmar, innebar en begränsning av folksuveräniteten till förmån för medlemsstaterna.
Styrelseskicket hade varit parlamentariskt, med ett politiskt ansvarigt verkställande råd; dess medlemmar hade kallats ministrar.
I den mån kraven på enhällig medverkan av eller förord med majoritet i ministerrådet (och godkännande i medlemsstaternas parlament) inte satte käppar i hjulet (konstitution, skatter, betalningsandelar, inre ordning) hade parlamentet tämligen oinskränkta möjligheter att stifta lagar. Parlamentet hade även rätt att ta initiativ.
Verkställande rådet var, med ungefär samma begränsningar, en verklig exekutiv myndighet, visserligen beroende av medlemsstaternas goda vilja när det gällde efterlevnaden av lagarna och verkställigheten av besluten.
Med tiden kunde skapandet av verk och myndigheter för Europeiska gemenskapen ha lett till en mer direkt federal förvaltning på olika områden.
Verkställande rådet hade både internt och i internationella relationer haft en klarare roll än den som följer av dagens begränsningar och uppdelningen av funktioner inom Europeiska unionen, där vissa funktioner sköts av kommissionen medan andra, inklusive verkställighet, omhändertas av (minister)rådet.
Europeiska gemenskapen hade varit en juridisk person med rättshandlingsförmåga.
Domstolens roll hade inte heller kringskurits såsom i Europeiska unionen av i dag.
Sammandrag
Europeiska gemenskapen 1953 hade inte medfört en europeisk federal stat. På grund av medlemsstaternas grepp om de grundläggande frågorna och vetorätten för de enskilda staterna kan man på sin höjd tala om en pre- eller kvasifederal gemenskap i ljuset av förslaget. Riskerna för handlingsförlamning hade varit betydande, redan i en gemenskap med sex medlemmar.
Trots detta hade förslaget för mer än femtio år sedan lett till en mer medborgarnära, demokratisk och handlingskraftig union än den vi har i dag.
Ralf Grahn
Det är lätt att inse varför en effektiv försvarsgemenskap kräver en enhetlig ledning med auktoritet att fatta de beslut som behövs. Men en militär kommendör utan en politiskt ansvarig ledning är en härförare för en legoarmé.
Den preliminära planen för Europeiska försvarsgemenskapen hade i slutändan resulterat i en klassisk militärallians med ett nytt namn: en kropp utan huvud. Målsättningen var en europeisk armé, men medlen skulle stanna hos staterna.
Spinellis kritik
Motstridigheterna och bristerna i förslaget ledde Altiero Spinelli till en ingående analys och till förslaget om en grundlagsstiftande församling för en europeisk federal gemenskap. (Spinellis memorandum år 1951 om den europeiska armén, Il memorandum sull’esercito europeo, ingår i Luciano Angelinos bok, s. 207–224, och borde utgöra obligatorisk läsning för varje europé.)
Försvaret är ingen specialmyndighet som kan utövas isolerat. En enhetlig armé förutsätter en enhetlig utrikespolitik, en enhetlig finanspolitik och en enhetlig ekonomisk politik. De utgör hörnstenarna i suveräniteten. En europaarmé måste styras på europeisk nivå. Då måste suveräniteten förvaltas gemensamt.
Makten utgår från folket. Det behövs en grundlag som inrättar ett folkvalt parlament och en politiskt ansvarig regering, med två kammare, samt en högsta domstol. Federationen måste ha rätt att fatta bindande beslut, inklusive rätten att uppbära skatter.
Europeiska gemenskapen 1953
Italiens statsminister Alcide De Gasperi övertygades av Spinellis kritik. Tillsammans med den franske utrikesministern Robert Schuman och den tyske förbundskanslern och utrikesministern Konrad Adenauer öppnades möjligheten för Europeiska kol- och stålgemenskapens förstärkta parlamentariska församling att, inte stifta, men bereda Europas första grundlag.
Jag har tidigare återgett det huvudsakliga innehållet i ad hoc-församlingens förslag till stadga för Europeiska (politiska) gemenskapen, antaget praktiskt taget enhälligt den 10 mars 1953.
Kompromissförslag
Europeiska gemenskapen 1953 var en kompromiss med mellanstatliga, funktionella och federala drag.
Mellanstatlighet
Mellanstatligheten dikterade formen. Stadgan var ett förslag till internationellt fördrag, inte en text som skulle godkännas av det nya statsfolket. Förslaget skulle granskas av en diplomatisk konferens (regeringskonferens). Resultatet av konferensen skulle sedan ratificeras skilt i de sex tilltänkta medlemsländerna.
Bland organen var rådet för de nationella ministrarna ett kännspakt uttryck för mellanstatlighet, med betydande risker för handlingsförlamning som följd.
I framtiden, när stadgan i princip hade blivit konstitution, skulle varje ändring av gemenskapens behörighet eller de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna förordas enhälligt av rådet för de nationella ministrarna och godkännas av medlemsstaternas parlament.
Viktiga grundlagsändringar hade lätt förhindrats genom liberum veto i två led i varje land (tre, om separata folkomröstningar föranstaltas).
Interna institutionella ändringar av grundlagen hade förutsatt enhälligt förord av ministerrådet, med andra ord liberum veto i ett led för varje medlemsstat.
Enbart mindre grundlagsändringar hade varit möjliga genom autonoma beslut inom gemenskapen: förslag av verkställande rådet och godkännande av parlamentet.
Europeiska gemenskapens beskattningsrätt var begränsad. Enhälligt förord av ministerrådet krävdes för skattelagar och medlemsstaternas betalningsandelar.
Gemenskapens möjligheter att säkra den inre ordningen förutsatte enhälligt förord av ministerrådet.
Gemenskapens rätt att företräda medlemsstaterna i internationella organisationer hade krävt enhällig fullmakt av ministerrådet.
Under en övergångstid om fem år hade lagarna om den gemensamma marknaden förutsatt enhälligt förord av ministerrådet och därefter en majoritet i ministerrådet.
I parlamentets andra kammare, senaten, var de enskilda staternas folk företrädda, valda av de nationella parlamenten, det vill säga endast indirekt av folket. En andra kammare för (del)staterna är visserligen en lösning som är vanlig i federala stater.
I princip gällde stadgan medlemsstaternas hela territorium, men staterna hade möjligheter att ange begränsningar innan fördraget undertecknades. Tillämpningen av gemenskapens lagstiftning på vissa staters (Belgien, Frankrike) utomeuropeiska områden låg i medlemsstaternas händer.
Mandatfördelningen mellan staterna i parlamentets första och andra kammare var en politisk förhandlingslösning som högst ofullständigt tog hänsyn till deras befolkningsantal. I en renodlad federation borde varje invånares rösträtt ge ett någorlunda likartat utslag, så åtminstone första kammaren borde närma sig tanken om samma vikt för varje medborgares röst.
Verkställandet av gemenskapens lagar och beslut var beroende av medlemsstaternas medverkan (goda vilja) och nationella förfaranden, åtminstone inledningsvis.
Funktionella drag
Funktionella drag (gemenskapsmetoden) syns i sammanhang där gemenskapen hade fått behörighet, delvis utan att medlemsstaterna nödvändigtvis avstod från att bedriva en nationell politik.
Samordning (koordinering) var honnörsordet på följande områden: utrikes-, penning-, finans- och lånepolitik. (Senare erfarenhet har visat att mellanstatlig koordinering är ett förhållandevis ineffektivt och långsamt verkande medel.)
Kugghjulseffekter kunde med tiden uppstå genom gemenskapsorganens verksamhet: verkställande rådet, parlamentet och domstolen samt ekonomiska och sociala rådet hade övernationella drag.
Federala drag
Gemenskapens blandade karaktär kunde utläsas ur artikel 1. Den grundade sig på en union av folken och staterna. Principiellt kan det framhållas att folken nämndes först.
Parlamentet återspeglade gemenskapens tudelade karaktär.
Första kammaren företrädde de i gemenskapen förenade folken. Folkkammaren företrädde principen om folksuveräniteten.
Andra kammaren, senaten, med indirekt valda medlemmar, innebar en begränsning av folksuveräniteten till förmån för medlemsstaterna.
Styrelseskicket hade varit parlamentariskt, med ett politiskt ansvarigt verkställande råd; dess medlemmar hade kallats ministrar.
I den mån kraven på enhällig medverkan av eller förord med majoritet i ministerrådet (och godkännande i medlemsstaternas parlament) inte satte käppar i hjulet (konstitution, skatter, betalningsandelar, inre ordning) hade parlamentet tämligen oinskränkta möjligheter att stifta lagar. Parlamentet hade även rätt att ta initiativ.
Verkställande rådet var, med ungefär samma begränsningar, en verklig exekutiv myndighet, visserligen beroende av medlemsstaternas goda vilja när det gällde efterlevnaden av lagarna och verkställigheten av besluten.
Med tiden kunde skapandet av verk och myndigheter för Europeiska gemenskapen ha lett till en mer direkt federal förvaltning på olika områden.
Verkställande rådet hade både internt och i internationella relationer haft en klarare roll än den som följer av dagens begränsningar och uppdelningen av funktioner inom Europeiska unionen, där vissa funktioner sköts av kommissionen medan andra, inklusive verkställighet, omhändertas av (minister)rådet.
Europeiska gemenskapen hade varit en juridisk person med rättshandlingsförmåga.
Domstolens roll hade inte heller kringskurits såsom i Europeiska unionen av i dag.
Sammandrag
Europeiska gemenskapen 1953 hade inte medfört en europeisk federal stat. På grund av medlemsstaternas grepp om de grundläggande frågorna och vetorätten för de enskilda staterna kan man på sin höjd tala om en pre- eller kvasifederal gemenskap i ljuset av förslaget. Riskerna för handlingsförlamning hade varit betydande, redan i en gemenskap med sex medlemmar.
Trots detta hade förslaget för mer än femtio år sedan lett till en mer medborgarnära, demokratisk och handlingskraftig union än den vi har i dag.
Ralf Grahn
Saturday, 4 August 2007
Gemenskapens system (in Swedish)
Inledningsvis skulle Europeiska gemenskapen verka i Strasbourg, men inom ett år skulle parlamentet besluta om säte för Europeiska gemenskapens (1953) institutioner. Institutionernas säte(n) hade underkastats gemenskapens exklusiva jurisdiktion (ett europeiskt Washington, D. C.) (artikel 100).
Inre ordning
Medlemsländerna kunde begära hjälp av europeiska verkställande rådet för att trygga landets samhällsordning och demokratiska institutioner. Genom gemenskapslag, som krävde enhälligt förord av ministerrådet, kunde gemenskapen fastställa grunderna för ingripanden på eget initiativ (artikel 104).
Tillämpningen av gemenskapslagstiftningen
Medlemsstaterna åtog sig att vidta behövliga åtgärder för att trygga tillämpningen av gemenskapens lagar och beslut samt att avhålla sig från alla åtgärder i strid med stadgan (artikel 105).
Verkställande rådets och domstolens beslut var verkställbara i medlemsstaterna enligt nationellt förfarande men utan prövning av innehållet (artikel 106).
Europarådet
Förhållandet mellan Europeiska gemenskapen och det mellanstatliga Europarådet skulle fastställas i ett protokoll till stadgan (artikel 107).
Ändring av stadgan
Europeiska verkställande rådet, en av parlamentets kammare eller en medlemsstat kunde föreslå en ändring av stadgan. Verkställande rådet skulle då inleda ändringsförfarandet (artikel 110).
Det fanns tre olika procedurer för en reform av stadgan:
1. En ändring av gemenskapens behörighet i förhållande till medlemsstaterna eller en ändring av individens rättigheter och de grundläggande friheterna krävde ett enhälligt förord av ministerrådet samt godkännande av både gemenskapens och medlemsstaternas parlament (artikel 111).
2. Om förhållandet mellan gemenskapens institutioner eller fördelningen av behörighet mellan dem eller garantierna åt medlemsstaterna rörande institutionernas sammansättning eller verksamhet ändrades, krävde verkställande rådets lagförslag enhälligt förord av ministerrådet och godkännande av parlamentet (artikel 112).
3. Övriga ändringar av stadgan förutsatte att verkställande rådets lagförslag godkändes av parlamentet (artikel 113).
Domstolen skulle avgöra tvister om rätt förfarande för att ändra stadgan (artikel 114).
Ändringar rörande försvarsgemenskapen
Om fördraget om Europeiska försvarsgemenskapen ändrades rörande förpliktelserna om ömsesidigt bistånd skulle ändringarna träda i kraft först efter avtal med Storbritannien eller de berörda medlemmarna i Atlantpakten (artikel 115).
Utvidgning
Europeiska gemenskapen var öppen för medlemmar i Europarådet och andra europeiska stater som tryggade de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Verkställande rådet skulle fastställa författningen efter förord från ministerrådet och parlamentets godkännande. Anslutningsakten skulle ratificeras av den nya medlemsstaten (artikel 116).
Fördragsform
Stadgan var ett internationellt fördrag som skulle ratificeras av alla medlemsstater för att träda i kraft.
---
Förslaget till stadga för Europeiska gemenskapen 1953 har kallats den första grundlagen för Europa. I fortsättningen analyserar jag de mellanstatliga och övernationella (federala) dragen i förslaget till konstitution och behandlar det mottagande stadgan fick.
Ralf Grahn
Inre ordning
Medlemsländerna kunde begära hjälp av europeiska verkställande rådet för att trygga landets samhällsordning och demokratiska institutioner. Genom gemenskapslag, som krävde enhälligt förord av ministerrådet, kunde gemenskapen fastställa grunderna för ingripanden på eget initiativ (artikel 104).
Tillämpningen av gemenskapslagstiftningen
Medlemsstaterna åtog sig att vidta behövliga åtgärder för att trygga tillämpningen av gemenskapens lagar och beslut samt att avhålla sig från alla åtgärder i strid med stadgan (artikel 105).
Verkställande rådets och domstolens beslut var verkställbara i medlemsstaterna enligt nationellt förfarande men utan prövning av innehållet (artikel 106).
Europarådet
Förhållandet mellan Europeiska gemenskapen och det mellanstatliga Europarådet skulle fastställas i ett protokoll till stadgan (artikel 107).
Ändring av stadgan
Europeiska verkställande rådet, en av parlamentets kammare eller en medlemsstat kunde föreslå en ändring av stadgan. Verkställande rådet skulle då inleda ändringsförfarandet (artikel 110).
Det fanns tre olika procedurer för en reform av stadgan:
1. En ändring av gemenskapens behörighet i förhållande till medlemsstaterna eller en ändring av individens rättigheter och de grundläggande friheterna krävde ett enhälligt förord av ministerrådet samt godkännande av både gemenskapens och medlemsstaternas parlament (artikel 111).
2. Om förhållandet mellan gemenskapens institutioner eller fördelningen av behörighet mellan dem eller garantierna åt medlemsstaterna rörande institutionernas sammansättning eller verksamhet ändrades, krävde verkställande rådets lagförslag enhälligt förord av ministerrådet och godkännande av parlamentet (artikel 112).
3. Övriga ändringar av stadgan förutsatte att verkställande rådets lagförslag godkändes av parlamentet (artikel 113).
Domstolen skulle avgöra tvister om rätt förfarande för att ändra stadgan (artikel 114).
Ändringar rörande försvarsgemenskapen
Om fördraget om Europeiska försvarsgemenskapen ändrades rörande förpliktelserna om ömsesidigt bistånd skulle ändringarna träda i kraft först efter avtal med Storbritannien eller de berörda medlemmarna i Atlantpakten (artikel 115).
Utvidgning
Europeiska gemenskapen var öppen för medlemmar i Europarådet och andra europeiska stater som tryggade de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Verkställande rådet skulle fastställa författningen efter förord från ministerrådet och parlamentets godkännande. Anslutningsakten skulle ratificeras av den nya medlemsstaten (artikel 116).
Fördragsform
Stadgan var ett internationellt fördrag som skulle ratificeras av alla medlemsstater för att träda i kraft.
---
Förslaget till stadga för Europeiska gemenskapen 1953 har kallats den första grundlagen för Europa. I fortsättningen analyserar jag de mellanstatliga och övernationella (federala) dragen i förslaget till konstitution och behandlar det mottagande stadgan fick.
Ralf Grahn
Friday, 3 August 2007
Gemenskapens behörighet (in Swedish)
Europeiska gemenskapen av årsmodell 1953 hade ställts inför samma frågor som andra parlament med två kammare. Vad gör man när över- och underhuset inte kommer till samma resultat när de behandlar ett lagförslag?
Lagstiftningen
I allmänhet löser man konflikterna genom något slags förlikningsförfarande. I gemenskapen hade en fjärdedel av senatens medlemmar kunnat kräva ny behandling (en andra läsning) inom tre dagar från första läsningen (artikel 52).
Verkställande rådet hade kunnat utfärda förordningar om tillämpningen av lagar (artikel 53).
Internationella förbindelser
Gemenskapen hade haft rätt att ingå internationella överenskommelser inom ramen för sin behörighet (artikel 67). Verkställande rådet hade förhandlat fram de internationella avtalen (artikel 68).
Verkställande rådet hade kunnat företräda medlemsländerna i internationella sammanhang i stöd av en enhällig fullmakt av rådet för de nationella ministrarna (artikel 69).
Medlemsländerna skulle löpande samordna sin utrikespolitik genom att utbyta information och förhandla via sina företrädare i ministerrådet. Verkställande rådet kunde ställa förslag i alla utrikespolitiska frågor. Parlamentet hade haft rätt att rikta initiativ i utrikesärenden till verkställande rådet och via detta till medlemsstaternas regeringar. (artikel 70)
I internationella organisationer skulle man försöka nå en gemensam ståndpunkt i alla frågor som rörde gemenskapens intressen. I sådana tvister mellan medlemsländerna som inte var domstolsfrågor skulle man tillämpa ett förlikningsförfarande (artikel 71).
Medlemsländerna fick inte ingå internationella avtal i strid med gemenskapens åligganden. Tvistiga fall skulle lösas i första hand genom förhandlingar, i andra hand genom förlikningsförfarande och i sista hand genom skiljemannaförfarande (artiklarna 72–73).
Gemenskapen hade haft rätt att sända ut och ta emot diplomatiska företrädare (artikel 74).
Inkomster och utgifter
Gemenskapens inkomster och utgifter hade fastställts i budgeten. Budgetlagen hade innehållit bestämmelserna om verkställighet och övervakning. Verkställande rådet hade årligen gett ett budgetförslag som parlamentet hade godkänt. Parlamentet hade makt att öka utgifterna, men inte att lägga till nya utgiftskapitel (utgiftsslag) (artiklarna 75–76).
Europeiska gemenskapen hade haft egna intäkter (skatter, lån och diverse intäkter) samt medlemsländernas betalningsandelar. En lag med grunderna för beskattningen hade krävt ett enhälligt utlåtande av ministerrådet samt parlamentets godkännande. Också medlemsstaternas betalningsandelar hade krävt ett enhälligt godkännande av ministerrådet. (artiklarna 77–80).
Ekonomisk behörighet
Europeiska gemenskapen skulle gradvis förverkliga en gemensam marknad, baserad på fri rörlighet för varor, kapital och personer. Under en övergångstid om fem år hade lagarna förutsatt ett enhälligt utlåtande av ministerrådet; därefter hade det räckt att de förordades av en majoritet. För att stöda målsättningen skulle gemenskapen främja samordningen av medlemsländernas penning-, finans- och kreditpolitik (artiklarna 82 och 84).
Den fria rörligheten för personer hade först gällt dem som hade fullgjort sin militärtjänst i Europas försvarsmakt och dem som var födda efter det att avtalet om gemenskapen trätt i kraft (artikel 83).
Som motvikt till den gemensamma marknaden hade man grundat Europeiska anpassningsfonden för att bistå företag och arbetstagare i svårigheter (artikel 85).
Medlemsländer i svårigheter kunde ha åberopat en nödfallsklausul (artikel 86).
Specialmyndigheter
Genom gemenskapslag kunde man inrätta specialmyndigheter, verk, serviceinrättningar och enheter för gemensamma intressen i form av privaträttsliga eller offentligträttsliga juridiska personer enligt nationell eller gemenskapsrätt. Även existerande institutioner kunde ha använts för dessa syften (artikel 88).
Europeiska gemenskapen kunde ha getts rätt att företräda medlemsstaterna i europeiska specialmyndigheter eller verk där de var medlemmar (artikel 89).
Associationsavtal
Gemenskapen kunde ha ingått associationsavtal med tredje länder som respekterade de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europeiska stater samt utomeuropeiska territorier som hörde till ett medlemsland eller en associerad medlem kunde bli associerade medlemmar. Avtalet hade angett formerna för samarbetet, eventuell representation i senaten med begränsade eller fulla rättigheter samt domstolens behörighet och om domare från den associerade medlemmen kunde delta i att utöva domsrätt (artiklarna 90–92).
Europeiska gemenskapen, ministerrådet och företrädare för de associerade medlemmarna hade regelbundet mötts i konferenser (artikel 93).
---
Djävulen gömmer sig, som vi vet, i detaljerna. I fortsättningen presenterar jag de gemensamma bestämmelserna i 1953 års stadga för Europeiska gemenskapen.
Ralf Grahn
Lagstiftningen
I allmänhet löser man konflikterna genom något slags förlikningsförfarande. I gemenskapen hade en fjärdedel av senatens medlemmar kunnat kräva ny behandling (en andra läsning) inom tre dagar från första läsningen (artikel 52).
Verkställande rådet hade kunnat utfärda förordningar om tillämpningen av lagar (artikel 53).
Internationella förbindelser
Gemenskapen hade haft rätt att ingå internationella överenskommelser inom ramen för sin behörighet (artikel 67). Verkställande rådet hade förhandlat fram de internationella avtalen (artikel 68).
Verkställande rådet hade kunnat företräda medlemsländerna i internationella sammanhang i stöd av en enhällig fullmakt av rådet för de nationella ministrarna (artikel 69).
Medlemsländerna skulle löpande samordna sin utrikespolitik genom att utbyta information och förhandla via sina företrädare i ministerrådet. Verkställande rådet kunde ställa förslag i alla utrikespolitiska frågor. Parlamentet hade haft rätt att rikta initiativ i utrikesärenden till verkställande rådet och via detta till medlemsstaternas regeringar. (artikel 70)
I internationella organisationer skulle man försöka nå en gemensam ståndpunkt i alla frågor som rörde gemenskapens intressen. I sådana tvister mellan medlemsländerna som inte var domstolsfrågor skulle man tillämpa ett förlikningsförfarande (artikel 71).
Medlemsländerna fick inte ingå internationella avtal i strid med gemenskapens åligganden. Tvistiga fall skulle lösas i första hand genom förhandlingar, i andra hand genom förlikningsförfarande och i sista hand genom skiljemannaförfarande (artiklarna 72–73).
Gemenskapen hade haft rätt att sända ut och ta emot diplomatiska företrädare (artikel 74).
Inkomster och utgifter
Gemenskapens inkomster och utgifter hade fastställts i budgeten. Budgetlagen hade innehållit bestämmelserna om verkställighet och övervakning. Verkställande rådet hade årligen gett ett budgetförslag som parlamentet hade godkänt. Parlamentet hade makt att öka utgifterna, men inte att lägga till nya utgiftskapitel (utgiftsslag) (artiklarna 75–76).
Europeiska gemenskapen hade haft egna intäkter (skatter, lån och diverse intäkter) samt medlemsländernas betalningsandelar. En lag med grunderna för beskattningen hade krävt ett enhälligt utlåtande av ministerrådet samt parlamentets godkännande. Också medlemsstaternas betalningsandelar hade krävt ett enhälligt godkännande av ministerrådet. (artiklarna 77–80).
Ekonomisk behörighet
Europeiska gemenskapen skulle gradvis förverkliga en gemensam marknad, baserad på fri rörlighet för varor, kapital och personer. Under en övergångstid om fem år hade lagarna förutsatt ett enhälligt utlåtande av ministerrådet; därefter hade det räckt att de förordades av en majoritet. För att stöda målsättningen skulle gemenskapen främja samordningen av medlemsländernas penning-, finans- och kreditpolitik (artiklarna 82 och 84).
Den fria rörligheten för personer hade först gällt dem som hade fullgjort sin militärtjänst i Europas försvarsmakt och dem som var födda efter det att avtalet om gemenskapen trätt i kraft (artikel 83).
Som motvikt till den gemensamma marknaden hade man grundat Europeiska anpassningsfonden för att bistå företag och arbetstagare i svårigheter (artikel 85).
Medlemsländer i svårigheter kunde ha åberopat en nödfallsklausul (artikel 86).
Specialmyndigheter
Genom gemenskapslag kunde man inrätta specialmyndigheter, verk, serviceinrättningar och enheter för gemensamma intressen i form av privaträttsliga eller offentligträttsliga juridiska personer enligt nationell eller gemenskapsrätt. Även existerande institutioner kunde ha använts för dessa syften (artikel 88).
Europeiska gemenskapen kunde ha getts rätt att företräda medlemsstaterna i europeiska specialmyndigheter eller verk där de var medlemmar (artikel 89).
Associationsavtal
Gemenskapen kunde ha ingått associationsavtal med tredje länder som respekterade de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europeiska stater samt utomeuropeiska territorier som hörde till ett medlemsland eller en associerad medlem kunde bli associerade medlemmar. Avtalet hade angett formerna för samarbetet, eventuell representation i senaten med begränsade eller fulla rättigheter samt domstolens behörighet och om domare från den associerade medlemmen kunde delta i att utöva domsrätt (artiklarna 90–92).
Europeiska gemenskapen, ministerrådet och företrädare för de associerade medlemmarna hade regelbundet mötts i konferenser (artikel 93).
---
Djävulen gömmer sig, som vi vet, i detaljerna. I fortsättningen presenterar jag de gemensamma bestämmelserna i 1953 års stadga för Europeiska gemenskapen.
Ralf Grahn
Thursday, 2 August 2007
Europeiska gemenskapen 1953 (in Swedish)
Europeiska kol- och stålgemenskapens förstärkta parlamentariska församling antog utmaningen att på kort tid göra upp ett förslag till stadga för Europeiska politiska gemenskapen. Den 10 mars 1953 antog församlingen förslaget till ett fördrag med stadga för Europeiska gemenskapen.
(Ordet politiska hade utelämnats. Även om litteraturen brukar tala om Europeiska politiska gemenskapen hette den enligt förslaget Europeiska gemenskapen.)
Texten godkändes i princip enhälligt: med 50 röster för och fem blanka röster. Paul-Henri Spaak som ordförande för församlingen och Heinrich von Brentano som ordförande för konstitutionsutskottet samt medlemmarna i utskott och församling hade arbetat engagerat för att på sex månader åstadkomma en stadga för en internationell organisation av nytt slag för att binda samman Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland.
De 117 artiklarna var resultatet av kompromisser och de försökte finna en medelväg mellan federala drag och mellanstatlighet. Ännu i dag belyser förslaget, som har kallats Europas första grundlag, frågor med betydelse för den framtida europeiska integrationen.
Principer
Europeiska gemenskapen var enligt förslaget övernationell till karaktären och den baserade sig på en förening (union) av folken och staterna. Gemenskapen var oupplöslig. (artikel 1)
Uppgifter
Gemenskapen skulle trygga de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna i medlemsstaterna. Den skulle samarbeta med andra fria länder för att trygga säkerheten mot angrepp. Länderna skulle koordinera sin utrikespolitik. En gemensam marknad skulle införas stegvis. Gemenskapen skulle bidra till verksamheten i Europarådet, OEEC och Atlantpakten. (artikel 2)
Grundläggande rättigheter
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt tilläggsprotokollet av år 1952 skulle utgöra en integrerad beståndsdel av stadgan. (artikel 3)
Juridisk person
Gemenskapen var en juridisk person med rättshandlingsförmåga. (artikel 4)
Fusion av gemenskaperna
Gemenskapen skulle tillsammans med Europeiska kol- och stålgemenskapen samt Europeiska försvarsgemenskapen utgöra en enhetlig juridisk enhet (med möjlighet att fusionera aktiviteter i framtiden). (artikel 5)
Befogenheter
Gemenskapen skulle utöva de befogenheter den tilldelades i stadgan och senare lagstiftning. (artikel 6)
Institutioner
Gemenskapen skulle ha följande institutioner: parlamentet, europeiska verkställande rådet, rådet för de nationella ministrarna, domstolen samt ekonomiska och sociala rådet. (artikel 9)
Parlamentet
Parlamentet skulle anta lagar, rekommendationer (motsvarande ungefär direktiv) och förslag, anta budgeten och budgetlagen samt utöva kontroll. (artikel 10)
Parlamentet var indelat i två kammare. Första kammaren, folkkammaren, företrädde de folk som hade förenats i gemenskapen. Ledamöterna skulle väljas för fem år genom allmän och lika rösträtt. (artiklarna 11–15)
Andra kammaren, senaten, skulle företräda folket i varje stat, och väljas indirekt, av de nationella parlamenten (i likhet med den ursprungliga amerikanska konstitutionen, ända till XVII tillägget som införde folkval och ratificerades år 1913). (artiklarna 11 och 16)
Ledamöterna i parlamentet och verkställande rådet hade rätt att göra lagförslag. (artikel 23)
Verkställande rådet
Europeiska verkställande rådet skulle styra gemenskapen. (artikel 27)
Senaten skulle utse ordföranden för verkställande rådet genom majoritetsval och ordföranden skulle utse ledamöterna, ministrarna, högst två från varje land. (artikel 28)
Verkställande rådet skulle få förtroende av ett flertal både i första och andra kammaren. Det fanns procedurer också för misstroendeomröstningar. (artikel 31)
I stöd av stadgan och lagstiftning hade verkställande rådet rätt att fatta bindande beslut, rekommendationer, som var bindande beträffande det resultat som kulle uppnås men inte rörande medlen, samt icke bindande yttranden. (artikel 33)
Ordföranden för verkställande rådet skulle företräda gemenskapen internationellt. (artikel 34)
Ministerrådet
Rådet för de nationella ministrarna skulle bestå av en regeringsmedlem från varje land och samordna verksamheten mellan verkställande rådet och de nationella regeringarna. (artiklarna 35–36)
Domstolen
Domstolen skulle trygga tillämpningen och tolkningen av stadgan, lagstiftningen och verkställighetsakterna (artiklarna 38–49).
Ekonomiska och sociala rådet
Ekonomiska och sociala rådet var ett rådgivande organ (artiklarna 50–51).
---
Fortsättningen kommer att behandla lagstiftningen och utövandet av befogenheter.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115)
Timothy Bainbridge
The Penguin Companion to European Union
Penguin, 3rd edition, 2003
Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004
Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004
Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004
A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)
Bino Olivi
L’Europe difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)
Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
Edizioni Unicopli, 2003
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)
Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Éditions Complexe, 2001
Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997
(Ordet politiska hade utelämnats. Även om litteraturen brukar tala om Europeiska politiska gemenskapen hette den enligt förslaget Europeiska gemenskapen.)
Texten godkändes i princip enhälligt: med 50 röster för och fem blanka röster. Paul-Henri Spaak som ordförande för församlingen och Heinrich von Brentano som ordförande för konstitutionsutskottet samt medlemmarna i utskott och församling hade arbetat engagerat för att på sex månader åstadkomma en stadga för en internationell organisation av nytt slag för att binda samman Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland.
De 117 artiklarna var resultatet av kompromisser och de försökte finna en medelväg mellan federala drag och mellanstatlighet. Ännu i dag belyser förslaget, som har kallats Europas första grundlag, frågor med betydelse för den framtida europeiska integrationen.
Principer
Europeiska gemenskapen var enligt förslaget övernationell till karaktären och den baserade sig på en förening (union) av folken och staterna. Gemenskapen var oupplöslig. (artikel 1)
Uppgifter
Gemenskapen skulle trygga de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna i medlemsstaterna. Den skulle samarbeta med andra fria länder för att trygga säkerheten mot angrepp. Länderna skulle koordinera sin utrikespolitik. En gemensam marknad skulle införas stegvis. Gemenskapen skulle bidra till verksamheten i Europarådet, OEEC och Atlantpakten. (artikel 2)
Grundläggande rättigheter
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt tilläggsprotokollet av år 1952 skulle utgöra en integrerad beståndsdel av stadgan. (artikel 3)
Juridisk person
Gemenskapen var en juridisk person med rättshandlingsförmåga. (artikel 4)
Fusion av gemenskaperna
Gemenskapen skulle tillsammans med Europeiska kol- och stålgemenskapen samt Europeiska försvarsgemenskapen utgöra en enhetlig juridisk enhet (med möjlighet att fusionera aktiviteter i framtiden). (artikel 5)
Befogenheter
Gemenskapen skulle utöva de befogenheter den tilldelades i stadgan och senare lagstiftning. (artikel 6)
Institutioner
Gemenskapen skulle ha följande institutioner: parlamentet, europeiska verkställande rådet, rådet för de nationella ministrarna, domstolen samt ekonomiska och sociala rådet. (artikel 9)
Parlamentet
Parlamentet skulle anta lagar, rekommendationer (motsvarande ungefär direktiv) och förslag, anta budgeten och budgetlagen samt utöva kontroll. (artikel 10)
Parlamentet var indelat i två kammare. Första kammaren, folkkammaren, företrädde de folk som hade förenats i gemenskapen. Ledamöterna skulle väljas för fem år genom allmän och lika rösträtt. (artiklarna 11–15)
Andra kammaren, senaten, skulle företräda folket i varje stat, och väljas indirekt, av de nationella parlamenten (i likhet med den ursprungliga amerikanska konstitutionen, ända till XVII tillägget som införde folkval och ratificerades år 1913). (artiklarna 11 och 16)
Ledamöterna i parlamentet och verkställande rådet hade rätt att göra lagförslag. (artikel 23)
Verkställande rådet
Europeiska verkställande rådet skulle styra gemenskapen. (artikel 27)
Senaten skulle utse ordföranden för verkställande rådet genom majoritetsval och ordföranden skulle utse ledamöterna, ministrarna, högst två från varje land. (artikel 28)
Verkställande rådet skulle få förtroende av ett flertal både i första och andra kammaren. Det fanns procedurer också för misstroendeomröstningar. (artikel 31)
I stöd av stadgan och lagstiftning hade verkställande rådet rätt att fatta bindande beslut, rekommendationer, som var bindande beträffande det resultat som kulle uppnås men inte rörande medlen, samt icke bindande yttranden. (artikel 33)
Ordföranden för verkställande rådet skulle företräda gemenskapen internationellt. (artikel 34)
Ministerrådet
Rådet för de nationella ministrarna skulle bestå av en regeringsmedlem från varje land och samordna verksamheten mellan verkställande rådet och de nationella regeringarna. (artiklarna 35–36)
Domstolen
Domstolen skulle trygga tillämpningen och tolkningen av stadgan, lagstiftningen och verkställighetsakterna (artiklarna 38–49).
Ekonomiska och sociala rådet
Ekonomiska och sociala rådet var ett rådgivande organ (artiklarna 50–51).
---
Fortsättningen kommer att behandla lagstiftningen och utövandet av befogenheter.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115)
Timothy Bainbridge
The Penguin Companion to European Union
Penguin, 3rd edition, 2003
Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004
Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004
Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004
A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)
Bino Olivi
L’Europe difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)
Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
Edizioni Unicopli, 2003
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)
Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Éditions Complexe, 2001
Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997
Wednesday, 1 August 2007
Europeiska försvarsgemenskapen (in Swedish)
Europeiska försvarsgemenskapen föddes och dog inför den franska nationalförsamlingen. Plevenplanen hade presenterats för parlamentet den 24 oktober 1950 och den franska regeringen hade undertecknat Parisfördraget om Europeiska försvarsgemenskapen den 27 maj 1952. Efter en utdragen och häftig intern fransk debatt fälldes fördraget på en procedurfråga den 30 augusti 1954.
Moskva motsatte sig konsekvent varje form av västeuropeisk integration, så de västliga kommunistpartierna kunde i dessa frågor vädja till befolkningens nationalistiska känslor. För gaullisterna var nationalismen den ideologiska kärnpunkten. Militären och övriga partier var splittrade mellan dem som understödde försvarsgemenskapen (cedister) och motståndare (anticedister).
På otroligt kort tid ordnades det västtyska försvaret enligt de riktlinjer som varit rådande före Plevenplanen. Brysselpakten (1948) mellan Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien ombildades till Västeuropeiska unionen (1954–55) genom att ta in Italien och Tyskland och Tyskland blev medlem i Nato (1955).
Visserligen fanns det vissa begränsningar rörande Tyskland, bland annat förbudet mot atomvapen samt biologiska och kemiska vapen, men Förbundsrepubliken blev en suverän stat med försvarsminister och en nationell armé.
Genom Frankrikes agerande blev det militärpolitiska linjevalet mer atlantiskt än europeiskt och Tyskland ett land med egen armé. Vad kan förklara denna logiska kullerbytta?
Frankrike sade nej till en lösning med vissa övernationella drag och valde traditionella försvarsallianser mellan regeringar. Den franska armén förblev i sin helhet nationell, disponibel för att försvara landets kolonialmakt, och Frankrike kunde utan hinder fortsätta arbetet för att bli en kärnvapenmakt.
I praktiken förde Västeuropeiska unionen länge en tynande tillvaro i skuggan av Nato.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115)
Timothy Bainbridge
The Penguin Companion to European Union
Penguin, 3rd edition, 2003
Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004
Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004
Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004
A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)
Bino Olivi
L’Europe difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)
Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)
Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Édisitons Complexe, 2001
Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997
Moskva motsatte sig konsekvent varje form av västeuropeisk integration, så de västliga kommunistpartierna kunde i dessa frågor vädja till befolkningens nationalistiska känslor. För gaullisterna var nationalismen den ideologiska kärnpunkten. Militären och övriga partier var splittrade mellan dem som understödde försvarsgemenskapen (cedister) och motståndare (anticedister).
På otroligt kort tid ordnades det västtyska försvaret enligt de riktlinjer som varit rådande före Plevenplanen. Brysselpakten (1948) mellan Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien ombildades till Västeuropeiska unionen (1954–55) genom att ta in Italien och Tyskland och Tyskland blev medlem i Nato (1955).
Visserligen fanns det vissa begränsningar rörande Tyskland, bland annat förbudet mot atomvapen samt biologiska och kemiska vapen, men Förbundsrepubliken blev en suverän stat med försvarsminister och en nationell armé.
Genom Frankrikes agerande blev det militärpolitiska linjevalet mer atlantiskt än europeiskt och Tyskland ett land med egen armé. Vad kan förklara denna logiska kullerbytta?
Frankrike sade nej till en lösning med vissa övernationella drag och valde traditionella försvarsallianser mellan regeringar. Den franska armén förblev i sin helhet nationell, disponibel för att försvara landets kolonialmakt, och Frankrike kunde utan hinder fortsätta arbetet för att bli en kärnvapenmakt.
I praktiken förde Västeuropeiska unionen länge en tynande tillvaro i skuggan av Nato.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115)
Timothy Bainbridge
The Penguin Companion to European Union
Penguin, 3rd edition, 2003
Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004
Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004
Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004
A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)
Bino Olivi
L’Europe difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)
Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)
Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Édisitons Complexe, 2001
Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997
Tuesday, 31 July 2007
Plevenplanen (in Swedish)
Efter Nordkoreas anfall mot Sydkorea handlade det inte längre om försvaret av Västeuropa krävde tyska trupper utan hur det skulle ske.
Den franske statsministern René Pleven ville förhindra den amerikanska synen om en nationell Västtysk armé och ett tyskt inträde i Nato. Därför föreslog Pleven den 24 oktober 1950 inför det franska parlamentet att Tyskland skulle bidra till en europeisk styrka.
I stället för en allians av det gamla slaget behövdes enligt Plevenplanen en total sammansmältning av mänskliga och materiella resurser under en enhetlig europeisk politisk och militär myndighet. Denna skulle bestå av en europeisk försvarsminister, en parlamentarisk församling och ett ministerråd samt ha en egen budget.
De deltagande ländernas trupper skulle fördelas i minsta möjliga enheter. Delar av existerande nationella stridsstyrkor kunde undantas från den europeiska armén. (De tyska styrkorna skulle alltså ’atomiseras’ för att inte utgöra ett hot. Frankrike och andra länder kunde fortsättningsvis upprätthålla styrkor under nationellt kommando.)
Den europeiska styrkan skulle stå till Atlantpaktens förfogande, med andra en amerikansk kommendör i krigsfall.
Förhandlingarna blev sega eftersom Frankrike ständigt sökte garantier mot Tyskland, medan Tyskland strävade till lika rättigheter och skyldigheter. Jean Monnet, som hade skrivit Plevenplanen, lyckades övertyga den skeptiska amerikanska administrationen om vikten av fransk-tysk försoning.
Med amerikanskt stöd fördes förhandlingarna i hamn. De tyska styrkorna begränsades till 12 divisioner och Tyskland förklarade sig avstå från att utveckla atomvapen samt biologiska och kemiska vapen.
Avtalet om Europeiska försvarsgemenskapen undertecknades i Paris den 27 maj 1952. Den europeiske försvarsministern hade ersatts genom ett kollegialt organ, Kommissariatet. Makten tillkom ministerrådet. Kol- och stålgemenskapens parlamentariska församling skulle, utvidgad med nio medlemmar, fungera som rådgivande organ för försvarsgemenskapen.
Altiero Spinelli insåg tidigt det motstridiga i att inrätta ett gemensamt europeiskt försvar utan att ställa det under en gemensam politisk auktoritet. På Spinellis förslag lyckades den italienske stasministern Alcide De Gasperi föra in artikel 38, som gav försvarsgemenskapens provisoriska parlamentariska församling i uppdrag att inom sex månader studera frågan om en federal eller konfederal struktur, baserad på maktdelning och ett parlament med två kammare.
För första gången öppnade de nationella regeringarna dörren för en europeisk konstituerande folkförsamling.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115)
Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004
Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004
Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004
A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)
Bino Olivi
L’europé difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)
Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)
Élisabeth du Réau
L’Idée d’europé au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Édisitons Complexe, 2001
Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997
Den franske statsministern René Pleven ville förhindra den amerikanska synen om en nationell Västtysk armé och ett tyskt inträde i Nato. Därför föreslog Pleven den 24 oktober 1950 inför det franska parlamentet att Tyskland skulle bidra till en europeisk styrka.
I stället för en allians av det gamla slaget behövdes enligt Plevenplanen en total sammansmältning av mänskliga och materiella resurser under en enhetlig europeisk politisk och militär myndighet. Denna skulle bestå av en europeisk försvarsminister, en parlamentarisk församling och ett ministerråd samt ha en egen budget.
De deltagande ländernas trupper skulle fördelas i minsta möjliga enheter. Delar av existerande nationella stridsstyrkor kunde undantas från den europeiska armén. (De tyska styrkorna skulle alltså ’atomiseras’ för att inte utgöra ett hot. Frankrike och andra länder kunde fortsättningsvis upprätthålla styrkor under nationellt kommando.)
Den europeiska styrkan skulle stå till Atlantpaktens förfogande, med andra en amerikansk kommendör i krigsfall.
Förhandlingarna blev sega eftersom Frankrike ständigt sökte garantier mot Tyskland, medan Tyskland strävade till lika rättigheter och skyldigheter. Jean Monnet, som hade skrivit Plevenplanen, lyckades övertyga den skeptiska amerikanska administrationen om vikten av fransk-tysk försoning.
Med amerikanskt stöd fördes förhandlingarna i hamn. De tyska styrkorna begränsades till 12 divisioner och Tyskland förklarade sig avstå från att utveckla atomvapen samt biologiska och kemiska vapen.
Avtalet om Europeiska försvarsgemenskapen undertecknades i Paris den 27 maj 1952. Den europeiske försvarsministern hade ersatts genom ett kollegialt organ, Kommissariatet. Makten tillkom ministerrådet. Kol- och stålgemenskapens parlamentariska församling skulle, utvidgad med nio medlemmar, fungera som rådgivande organ för försvarsgemenskapen.
Altiero Spinelli insåg tidigt det motstridiga i att inrätta ett gemensamt europeiskt försvar utan att ställa det under en gemensam politisk auktoritet. På Spinellis förslag lyckades den italienske stasministern Alcide De Gasperi föra in artikel 38, som gav försvarsgemenskapens provisoriska parlamentariska församling i uppdrag att inom sex månader studera frågan om en federal eller konfederal struktur, baserad på maktdelning och ett parlament med två kammare.
För första gången öppnade de nationella regeringarna dörren för en europeisk konstituerande folkförsamling.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115)
Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004
Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004
Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004
A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)
Bino Olivi
L’europé difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)
Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)
Élisabeth du Réau
L’Idée d’europé au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Édisitons Complexe, 2001
Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997
Sunday, 29 July 2007
Federalism (in Swedish)
Europeiska unionen kräver demokrati av medlemsländerna, men unionen själv är inte demokratisk.
Europeiska unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna (artikel 6.1 i EU-fördraget). Enligt artikel 49 och de kompletterande Köpenhamnskriterierna förutsätter medlemskapet bland annat demokratiska institutioner i medlemsländerna.
Motstridigt nog körs principerna om frihet, demokrati och de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen över på unionsnivå.
I stället för att basera unionen på dess medborgare har medlemsstaternas regeringar placerat sig själva mellan unionen och medborgarna. Som ”herrar över fördragen” har regeringarna åstadkommit en mycket komplicerad organisation där de politiska ansvarsförhållandena är oläsliga för vanliga medborgare (och för sakkunniga).
Konstruktionen har feodala drag. De viktigaste frågorna är de där unionsmedborgarnas direkt valda representanter har minst att säga till om och där domstolskontrollen saknas eller är svag. Till följd av regeringarnas bromsande finns det betydande demokratiska underskott, särskilt på de områden som har en avgörande betydelse för vår gemensamma framtid.
Det finns de som påstår att ett federalt Europa är en igensnöad utopi. Jag tror de har fel.
Dels är principerna om enhälliga beslut och vetorätt i längden ohållbara på ett praktiskt plan, dels är det i längden oförsvarligt att åsidosätta unionens medborgare som källan för legitimitet.
I det långa loppet kommer Europeiska unionens medborgare att inse att de vill förverkliga folksuveräniteten också på unionsnivå. Det kan ta tid och det kan kräva ett nytt förbund av föregångare, men det enda sättet att ge EU demokratisk legitimitet är att basera unionen på medborgarna. Alleuropeiska frågor avgörs på unionsnivå.
Detta ger möjligheter till en kort, klar och redig grundlag som är begriplig för invånarna. . Grundlagen kan vara kort, eftersom den inte behöver innehålla oändliga kompromisser i substansfrågor, utan kan nöja sig med att ange de grundläggande principerna och institutionella lösningarna.
Folkviljan kanaliseras via förbundets parlament som stiftar lagarna och övervakar den verkställande makten. Sakfrågorna avgörs i stöd av resultatet i valet till Europaparlamentet. Domstolen kontrollerar lagligheten.
Rätt frågor avgörs på rätt nivå. Det är det som menas med ett federalt system.
Det skulle inte uppstå sådana absurda situationer som nu, då en europeisk grundlag kan förkastas genom förment demokratiska, separata nationella folkomröstningar med oinskränkt sabotagerätt för varje ”valdistrikt”.
Å andra sidan kunde kanske en handlingskraftigare union koncentrera sig på väsentligheterna och återföra en del särskilt irriterande frågor närmare medborgarna.
Unionsmedborgarnas väg till emancipation går kanske långsamt, men den kan inte gå bakåt. Den måste gå framåt.
Federalismen är den stora olösta framtidsfrågan för vår europeiska demokrati, det fält som ännu väntar att röjas. Därför finns det skäl att intressera sig för de federala frågeställningarna, särskilt där erfarenheterna är begränsade (i enhetsstaterna). Därför följer ett urval litteratur för de intresserade.
Ralf Grahn
Litteratur:
Patricia Bauer & Helmut Voelzkow (Hrsg.)
Die Europäische Union – Marionette oder Regisseur?
VS Verlag, 2004
(Sprattelgubbe eller självständig politik av EU; vetenskaplig genomlysning av vissa politikområden)
Alexander Hamilton, James Madison & John Jay
The Federalist Papers
Edited by Clinton Rossiter with an introduction and notes by Charles R. Kesler
Signet Classic, 2003
(Tillgänglig utgåva av det amerikanska federala statsskickets klassiker)
James Madison, Alexander Hamilton & John Jay
The Federalist Papers
Edited by Isaac Kramnick
Penguin, 1987
(Tillgänglig utgåva av det amerikanska federala statsskickets klassiker)
Beate Kohler-Koch, Thomas Conzelmann & Michèle Knodt
Europäische Integration – Europäisches Regieren
VS Verlag, 2004
(EU som politiskt system; deltagande och demokrati; lärobok)
Olof Petersson
Federalism
SNS Förlag, 2004
(En kort inledning i pocketformat)
Michael Piazolo & Jürgen Weber (Hg)
Föderalismus
Leitbild für die Europäische Union?
(Diskussion om europafederalismen)
Tapio Raunio
Liittovaltiot
Federalismin teoria ja arki
Gaudeamus, 2002
(Introduktion till federalismen)
Dusan Sidjanski
Per un federalismo europeo
Una prospettiva inedita sull’Unione europea
Franco Angeli, 2002
(Belyser europafederalismen; originalspråket för boken är franska)
Jouko Wakonen
The prospect of federalism in Europe
Jean Monnet Centre, University of Turku, 2000
Kalypso Nicolaidis & Robert Howse (Eds)
The Federal Vision
Legitimacy and Levels of Governance in the United States and the European Union
Oxford University Press, 2001
(Vetenskapliga jämförelser mellan USA och EU)
Europeiska unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna (artikel 6.1 i EU-fördraget). Enligt artikel 49 och de kompletterande Köpenhamnskriterierna förutsätter medlemskapet bland annat demokratiska institutioner i medlemsländerna.
Motstridigt nog körs principerna om frihet, demokrati och de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen över på unionsnivå.
I stället för att basera unionen på dess medborgare har medlemsstaternas regeringar placerat sig själva mellan unionen och medborgarna. Som ”herrar över fördragen” har regeringarna åstadkommit en mycket komplicerad organisation där de politiska ansvarsförhållandena är oläsliga för vanliga medborgare (och för sakkunniga).
Konstruktionen har feodala drag. De viktigaste frågorna är de där unionsmedborgarnas direkt valda representanter har minst att säga till om och där domstolskontrollen saknas eller är svag. Till följd av regeringarnas bromsande finns det betydande demokratiska underskott, särskilt på de områden som har en avgörande betydelse för vår gemensamma framtid.
Det finns de som påstår att ett federalt Europa är en igensnöad utopi. Jag tror de har fel.
Dels är principerna om enhälliga beslut och vetorätt i längden ohållbara på ett praktiskt plan, dels är det i längden oförsvarligt att åsidosätta unionens medborgare som källan för legitimitet.
I det långa loppet kommer Europeiska unionens medborgare att inse att de vill förverkliga folksuveräniteten också på unionsnivå. Det kan ta tid och det kan kräva ett nytt förbund av föregångare, men det enda sättet att ge EU demokratisk legitimitet är att basera unionen på medborgarna. Alleuropeiska frågor avgörs på unionsnivå.
Detta ger möjligheter till en kort, klar och redig grundlag som är begriplig för invånarna. . Grundlagen kan vara kort, eftersom den inte behöver innehålla oändliga kompromisser i substansfrågor, utan kan nöja sig med att ange de grundläggande principerna och institutionella lösningarna.
Folkviljan kanaliseras via förbundets parlament som stiftar lagarna och övervakar den verkställande makten. Sakfrågorna avgörs i stöd av resultatet i valet till Europaparlamentet. Domstolen kontrollerar lagligheten.
Rätt frågor avgörs på rätt nivå. Det är det som menas med ett federalt system.
Det skulle inte uppstå sådana absurda situationer som nu, då en europeisk grundlag kan förkastas genom förment demokratiska, separata nationella folkomröstningar med oinskränkt sabotagerätt för varje ”valdistrikt”.
Å andra sidan kunde kanske en handlingskraftigare union koncentrera sig på väsentligheterna och återföra en del särskilt irriterande frågor närmare medborgarna.
Unionsmedborgarnas väg till emancipation går kanske långsamt, men den kan inte gå bakåt. Den måste gå framåt.
Federalismen är den stora olösta framtidsfrågan för vår europeiska demokrati, det fält som ännu väntar att röjas. Därför finns det skäl att intressera sig för de federala frågeställningarna, särskilt där erfarenheterna är begränsade (i enhetsstaterna). Därför följer ett urval litteratur för de intresserade.
Ralf Grahn
Litteratur:
Patricia Bauer & Helmut Voelzkow (Hrsg.)
Die Europäische Union – Marionette oder Regisseur?
VS Verlag, 2004
(Sprattelgubbe eller självständig politik av EU; vetenskaplig genomlysning av vissa politikområden)
Alexander Hamilton, James Madison & John Jay
The Federalist Papers
Edited by Clinton Rossiter with an introduction and notes by Charles R. Kesler
Signet Classic, 2003
(Tillgänglig utgåva av det amerikanska federala statsskickets klassiker)
James Madison, Alexander Hamilton & John Jay
The Federalist Papers
Edited by Isaac Kramnick
Penguin, 1987
(Tillgänglig utgåva av det amerikanska federala statsskickets klassiker)
Beate Kohler-Koch, Thomas Conzelmann & Michèle Knodt
Europäische Integration – Europäisches Regieren
VS Verlag, 2004
(EU som politiskt system; deltagande och demokrati; lärobok)
Olof Petersson
Federalism
SNS Förlag, 2004
(En kort inledning i pocketformat)
Michael Piazolo & Jürgen Weber (Hg)
Föderalismus
Leitbild für die Europäische Union?
(Diskussion om europafederalismen)
Tapio Raunio
Liittovaltiot
Federalismin teoria ja arki
Gaudeamus, 2002
(Introduktion till federalismen)
Dusan Sidjanski
Per un federalismo europeo
Una prospettiva inedita sull’Unione europea
Franco Angeli, 2002
(Belyser europafederalismen; originalspråket för boken är franska)
Jouko Wakonen
The prospect of federalism in Europe
Jean Monnet Centre, University of Turku, 2000
Kalypso Nicolaidis & Robert Howse (Eds)
The Federal Vision
Legitimacy and Levels of Governance in the United States and the European Union
Oxford University Press, 2001
(Vetenskapliga jämförelser mellan USA och EU)
Saturday, 28 July 2007
Umberto Campagnolo (in Swedish)
Altiero Spinelli, Ernesto Rossi och Eugenio Colorni var ingalunda ensamma om visionen att säkra fred och framsteg i Europa genom en federation. Diskussionen bland europeiska intellektuella var livlig före och efter krigsslutet.
Umberto Campagnolo (1904–1976) studerade folkrätt för Hans Kelsen i Schweiz och doktorerade om nationerna och rätten. År 1945 utnyttjade han sin juridiska sakkunskap som utgångspunkt för ett program för ett enat Europa. Skriften har år 2004 publicerats i en ny utgåva, med en inledning av Lorella Cedroni.
I Europeiska förbundsrepubliken, ’Repubblica Federale Europea’, utgick Campagnolo från att Europa, trots sin mångfald, var en etisk, kulturell och civilisatorisk enhet samt en ödesgemenskap.
Återstod att forma Europa till ett politiskt samfund.
Nationalstaterna, allianserna och maktpolitiken hade lett till världskrigen. Den så kallade internationella rätten (folkrätten) var ingen rättsordning, eller ordning av något som helst slag. Verksam var rätten enbart i stöd av staternas goda vilja eller egenintresse. Verkligheten formades av den starkares rätt, strävan till maktbalans och bräckliga koalitioner.
En union mellan regeringar är enbart en allians, anförs i ett citat av John Stuart Mill.
Den så kallade moderna internationella rätten hade fört med sig Nationernas förbund, Internationella domstolen, obligatoriskt skiljeförfarande, kollektiv säkerhet och nedrustning. Organisationen skulle trygga respekten för den internationella rätten, vid behov med våld. Men besluten krävde enhälliga överenskommelser mellan de stater som hade intressen i frågan, mellan de direkt inblandade och mellan organisationens alla medlemmar. Inte heller detta var en rättsordning; inte heller detta kunde fungera så länge staterna var suveräna.
Campagnolo förordade inte en gradvis skeende ekonomisk integrering som metod, eftersom de politiska förutsättningarna går före ekonomin. Det gällde att med en gång forma Europas nationer till en gemensam, federal stat, med alla de element och befogenheter som behövs; en verklig rättsordning.
Till skillnad från en del andra författare föredrog Campagnolo att kalla den nya staten för Europeiska förbundsrepubliken, inte Europas förenta stater. Enligt honom fanns det teoretiska, historiska och politiska skäl för valet av namn.
En federal stat är en stat i ordets fulla betydelse, även om autonomin för nationerna och delarna kan vara större än i en enhetsstat.
Förbundsstaten bygger direkt på individerna, inte på medlemsstaterna. Federationen skulle baseras på liberala och demokratiska principer.
Federalismen var inte ett ställningstagande i ekonomiska och sociala frågor. Det är inte grundlagen som skall avgöra om förbundsstaten utvecklas i liberalistisk eller socialistisk riktning. Inom ramen för frihetliga och demokratiska principer skulle de politiska valen göras genom statens normala verksamhet (de politiska krafternas spel).
Ralf Grahn
Litteratur:
Umberto Campagnolo
Repubblica Federale Europea
Unificazione giuridica dell’Europa
Introduzione de Lorella Cedroni
Rubbettino Editore, 2004
Umberto Campagnolo (1904–1976) studerade folkrätt för Hans Kelsen i Schweiz och doktorerade om nationerna och rätten. År 1945 utnyttjade han sin juridiska sakkunskap som utgångspunkt för ett program för ett enat Europa. Skriften har år 2004 publicerats i en ny utgåva, med en inledning av Lorella Cedroni.
I Europeiska förbundsrepubliken, ’Repubblica Federale Europea’, utgick Campagnolo från att Europa, trots sin mångfald, var en etisk, kulturell och civilisatorisk enhet samt en ödesgemenskap.
Återstod att forma Europa till ett politiskt samfund.
Nationalstaterna, allianserna och maktpolitiken hade lett till världskrigen. Den så kallade internationella rätten (folkrätten) var ingen rättsordning, eller ordning av något som helst slag. Verksam var rätten enbart i stöd av staternas goda vilja eller egenintresse. Verkligheten formades av den starkares rätt, strävan till maktbalans och bräckliga koalitioner.
En union mellan regeringar är enbart en allians, anförs i ett citat av John Stuart Mill.
Den så kallade moderna internationella rätten hade fört med sig Nationernas förbund, Internationella domstolen, obligatoriskt skiljeförfarande, kollektiv säkerhet och nedrustning. Organisationen skulle trygga respekten för den internationella rätten, vid behov med våld. Men besluten krävde enhälliga överenskommelser mellan de stater som hade intressen i frågan, mellan de direkt inblandade och mellan organisationens alla medlemmar. Inte heller detta var en rättsordning; inte heller detta kunde fungera så länge staterna var suveräna.
Campagnolo förordade inte en gradvis skeende ekonomisk integrering som metod, eftersom de politiska förutsättningarna går före ekonomin. Det gällde att med en gång forma Europas nationer till en gemensam, federal stat, med alla de element och befogenheter som behövs; en verklig rättsordning.
Till skillnad från en del andra författare föredrog Campagnolo att kalla den nya staten för Europeiska förbundsrepubliken, inte Europas förenta stater. Enligt honom fanns det teoretiska, historiska och politiska skäl för valet av namn.
En federal stat är en stat i ordets fulla betydelse, även om autonomin för nationerna och delarna kan vara större än i en enhetsstat.
Förbundsstaten bygger direkt på individerna, inte på medlemsstaterna. Federationen skulle baseras på liberala och demokratiska principer.
Federalismen var inte ett ställningstagande i ekonomiska och sociala frågor. Det är inte grundlagen som skall avgöra om förbundsstaten utvecklas i liberalistisk eller socialistisk riktning. Inom ramen för frihetliga och demokratiska principer skulle de politiska valen göras genom statens normala verksamhet (de politiska krafternas spel).
Ralf Grahn
Litteratur:
Umberto Campagnolo
Repubblica Federale Europea
Unificazione giuridica dell’Europa
Introduzione de Lorella Cedroni
Rubbettino Editore, 2004
Friday, 27 July 2007
Ernesto Rossi (in Swedish)
Europa i tanke och handling, ’europeismo’, är levande verklighet i Italien. Populära och vetenskapliga publikationer utkommer i en strid ström med många förgreningar: kulturella, biografiska, historiska, politiska, juridiska och ekonomiska.
Ett vackert uttryck för minnesvården är nya utgåvor av äldre, annars svåråtkomliga skrifter med betydelse för Europatanken. Ett exempel är faximilutgåvan 2004 av ’Gli Stati Uniti d’Europa’ (1944) av Ernesto Rossi (1897–1967).
Rossi samarbetade med Altiero Spinelli då Ventotenemanifestet skrevs (1941), deltog år 1943 i bildandet av den europafederalistiska rörelsen, Movimento Federalista Europeo (MFE), och fortsatte sin europafederalistiska gärning under landsflykten i Schweiz.
Det var under tiden i Schweiz han författade sin skrift om Europas förenta stater, en klassiker inom den federalistiska litteraturen.
Enligt Rossi var de suveräna nationalstaterna och den därav följande internationella anarkin oförenliga med förverkligandet av frihet, demokrati och social rättvisa. Ett enat Europa behövdes för att förhindra nya krig. Tyskland måste bli en del av det enade Europa.
Endast ett federalt system, i likhet med USA eller Schweiz, kunde trygga en demokratisk ordning för att hantera det ökande ömsesidiga beroendet mellan länderna i Europa.
Rossi beskriver klart de grundläggande principerna för den federala staten.
Federationen är en verklig stat, med en regering som ansvarar för utrikespolitiken, en armé som ersätter de nationella försvarsstyrkorna och en högsta domstol som tolkar förbundsstatens grundlag och avgör möjliga tvister mellan medlemsstaterna samt mellan dem och förbundsstaten.
Individerna (medborgarna) utgör grunden för den demokratiska federationen, inte staterna. På de områden där federationen är behörig, gäller dess lagstiftning medborgarna direkt.
För att kunna sköta sina uppgifter måste förbundsstaten ha behörighet rörande utrikeshandeln, flyttningsrörelserna, valutan och kolonierna.
Ralf Grahn
Litteratur:
Ernesto Rossi
Gli Stati Uniti d’Europa
Edizione anastatica a cura di Sergio Pistone
Celid, 2004
Ett vackert uttryck för minnesvården är nya utgåvor av äldre, annars svåråtkomliga skrifter med betydelse för Europatanken. Ett exempel är faximilutgåvan 2004 av ’Gli Stati Uniti d’Europa’ (1944) av Ernesto Rossi (1897–1967).
Rossi samarbetade med Altiero Spinelli då Ventotenemanifestet skrevs (1941), deltog år 1943 i bildandet av den europafederalistiska rörelsen, Movimento Federalista Europeo (MFE), och fortsatte sin europafederalistiska gärning under landsflykten i Schweiz.
Det var under tiden i Schweiz han författade sin skrift om Europas förenta stater, en klassiker inom den federalistiska litteraturen.
Enligt Rossi var de suveräna nationalstaterna och den därav följande internationella anarkin oförenliga med förverkligandet av frihet, demokrati och social rättvisa. Ett enat Europa behövdes för att förhindra nya krig. Tyskland måste bli en del av det enade Europa.
Endast ett federalt system, i likhet med USA eller Schweiz, kunde trygga en demokratisk ordning för att hantera det ökande ömsesidiga beroendet mellan länderna i Europa.
Rossi beskriver klart de grundläggande principerna för den federala staten.
Federationen är en verklig stat, med en regering som ansvarar för utrikespolitiken, en armé som ersätter de nationella försvarsstyrkorna och en högsta domstol som tolkar förbundsstatens grundlag och avgör möjliga tvister mellan medlemsstaterna samt mellan dem och förbundsstaten.
Individerna (medborgarna) utgör grunden för den demokratiska federationen, inte staterna. På de områden där federationen är behörig, gäller dess lagstiftning medborgarna direkt.
För att kunna sköta sina uppgifter måste förbundsstaten ha behörighet rörande utrikeshandeln, flyttningsrörelserna, valutan och kolonierna.
Ralf Grahn
Litteratur:
Ernesto Rossi
Gli Stati Uniti d’Europa
Edizione anastatica a cura di Sergio Pistone
Celid, 2004
Thursday, 26 July 2007
De federalistiska teserna (in Swedish)
Ventotenemanifestet 1941 stod för ett nytt sätt att se Europas framtid. Efter fascismens och nationalsocialismens nederlag skulle den viktigaste politiska skiljelinjen i Europa gå mellan de konservativa och de framstegsvänliga krafterna. Men definitionen på krafterna var ny.
De bakåtsträvande krafterna skulle försöka återinrätta ett internationellt system som redan lett till två världskrig; ett system som ledde till internationell anarki, eftersom det byggde på konkurrerande nationalstaters oinskränkta suveränitet, mellanstatlighet och hemlig diplomati. Internt skulle de konservativa elementen sträva till att återupprätta nationalstaten.
För de innovativa krafterna var den centrala uppgiften att först trygga en europeisk fredsordning, genom en europeisk förbundsstat, för att inom denna ram kunna återuppbygga vår världsdel.
När den europafederalistiska rörelsen; Movimento federalista europeo (MFE), grundades i Milano den 27 och 28 augusti 1943 gällde det att stärka de progressiva krafterna inför krigsslutet.
Däremot hade läget och synen på organisationsformen förändrats. Manifestet hade utgått från ett revolutionärt parti av leninistisk modell som drivande kraft.
Spinelli skrev de federalistiska teserna i början av augusti 1943, strax innan han befriades från interneringen. Teserna antogs med formella ändringar när MFE bildades. Nu gällde det att bygga upp en europeisk rörelse, ovanför partierna och öppen för människor med olika partitillhörighet. Därför innehåller teserna inte heller, i motsats till manifestet, färdiga recept för hur det kommande samhället skall se ut vad gäller interna politiska modeller.
Kärnan i de federalistiska teserna är att överföra de suveränitetsrättigheter som gäller alla européers gemensamma intressen till den europeiska federation som skall bildas.
Fred och frihet skulle förvaltas i hela Europa av federationens verkställande, lagstiftande och dömande makt.
Var och en skulle ha dubbelt medborgarskap, i unionen och i hemlandet. Medborgarna skulle ha rätt att välja och kontrollera federationens styresmän samt vara direkt underkastade de federala lagarna.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Spinellibiografin innehåller de federalistiska teserna, ’Le tesi federaliste’ och andra dokument)
De bakåtsträvande krafterna skulle försöka återinrätta ett internationellt system som redan lett till två världskrig; ett system som ledde till internationell anarki, eftersom det byggde på konkurrerande nationalstaters oinskränkta suveränitet, mellanstatlighet och hemlig diplomati. Internt skulle de konservativa elementen sträva till att återupprätta nationalstaten.
För de innovativa krafterna var den centrala uppgiften att först trygga en europeisk fredsordning, genom en europeisk förbundsstat, för att inom denna ram kunna återuppbygga vår världsdel.
När den europafederalistiska rörelsen; Movimento federalista europeo (MFE), grundades i Milano den 27 och 28 augusti 1943 gällde det att stärka de progressiva krafterna inför krigsslutet.
Däremot hade läget och synen på organisationsformen förändrats. Manifestet hade utgått från ett revolutionärt parti av leninistisk modell som drivande kraft.
Spinelli skrev de federalistiska teserna i början av augusti 1943, strax innan han befriades från interneringen. Teserna antogs med formella ändringar när MFE bildades. Nu gällde det att bygga upp en europeisk rörelse, ovanför partierna och öppen för människor med olika partitillhörighet. Därför innehåller teserna inte heller, i motsats till manifestet, färdiga recept för hur det kommande samhället skall se ut vad gäller interna politiska modeller.
Kärnan i de federalistiska teserna är att överföra de suveränitetsrättigheter som gäller alla européers gemensamma intressen till den europeiska federation som skall bildas.
Fred och frihet skulle förvaltas i hela Europa av federationens verkställande, lagstiftande och dömande makt.
Var och en skulle ha dubbelt medborgarskap, i unionen och i hemlandet. Medborgarna skulle ha rätt att välja och kontrollera federationens styresmän samt vara direkt underkastade de federala lagarna.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Spinellibiografin innehåller de federalistiska teserna, ’Le tesi federaliste’ och andra dokument)
Wednesday, 25 July 2007
Ventotenemanifestet (in Swedish)
Efter Carlo Rossellis död tappade efterföljarna kring Giustizia e Libertà den europafederalistiska tråden. Men på ön Ventotene, i höjd med Neapel, befann sig tre män, internerade som farliga för den fascistiska regimen.
De var Altiero Spinelli, Ernesto Rossi och Eugenio Colorni. Med Spinelli som pådrivare diskuterade de hur Europa skulle organiseras efter fascismens och nationalsocialismens nederlag. Anarkin i de internationella relationerna bottnade i den oinskränkta statliga suveräniteten. Lösningen skulle vara ett federalt Europa, i andan av en liberal socialism.
Altiero Spinelli har ofta beskrivits som ’hamiltonian’, efter Alexander Hamilton, aktiv deltagare i det amerikanska grundlagskonventet i Philadelphia samt tillsammans med James Madison och John Jay författare till ´the Federalist Papers’, den amerikanska grundlagens katekes.
Utöver Förenta staternas federala grundlag utgjorde några skrifter av Luigi Einaudi och 1930-talets brittiska federalister kring Federal Trust viktiga inspirationskällor för det manifest som växte fram.
I slutlig form fanns ’Per un’Europa libera e unita – Progetto d’un manifesto’, för ett fritt och enat Europa, ett utkast till manifest, i juni 1941. Mest känt har det blivit under namnet Ventotenemanifestet.
Skriften smugglades till fastlandet, mångfaldigades och spreds bland motståndsrörelserna i Italien. Ventotenemanifestet, som skrevs långt innan de enskilda detaljerna kring andra världskrigets slut kunde skönjas, utgjorde ett bakgrundsdokument när den europafederalistiska rörelsen, Movimento federalista europeo, grundades i Milano i augusti 1943.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Spinellibiografin innehåller Ventotenemanifestet och andra dokument)
Ron Chernow
Alexander Hamilton
Penguin, 2004
(Hamiltons liv och leverne)
Piero Graglia
Unità europea e federalismo
Da ”Giustizia e libertà” ad Altiero Spinelli
Il Mulino, 1996
(Europafederalismen i Italien fram till efterkrigstiden minutiöst dokumenterad)
Alexander Hamilton, James Madison & John Jay
The Federalist Papers
Edited by Clinton Rossiter with an introduction and notes by Charles R. Kesler
Signet Classic, 2003
(Tillgänglig utgåva av det amerikanska federala statsskickets klassiker)
James Madison, Alexander Hamilton & John Jay
The Federalist Papers
Edited by Isaac Kramnick
Penguin, 1987
(Tillgänglig utgåva av det amerikanska federala statsskickets klassiker)
Olof Petersson (red.)
Europas författning
SNS Förlag, 2000
(Innehåller Ventotenemanifestet i översättning till svenska)
Altiero Spinelli & Ernesto Rossi
Il manifesto di Ventotene
Prefazione di Eugenio Colorni
Edizione anastatica a cura di Sergio Pistone con un saggio di Norberto Bobbio
Celid, 2004
(Innehåller Ventotenemanfestet samt två essäer av Spinelli: ’Gli Stati Uniti d’Europa e le varie tendenze politiche’ och ’Politica marxista e politica federalista’ jämte belysande inledningar)
De var Altiero Spinelli, Ernesto Rossi och Eugenio Colorni. Med Spinelli som pådrivare diskuterade de hur Europa skulle organiseras efter fascismens och nationalsocialismens nederlag. Anarkin i de internationella relationerna bottnade i den oinskränkta statliga suveräniteten. Lösningen skulle vara ett federalt Europa, i andan av en liberal socialism.
Altiero Spinelli har ofta beskrivits som ’hamiltonian’, efter Alexander Hamilton, aktiv deltagare i det amerikanska grundlagskonventet i Philadelphia samt tillsammans med James Madison och John Jay författare till ´the Federalist Papers’, den amerikanska grundlagens katekes.
Utöver Förenta staternas federala grundlag utgjorde några skrifter av Luigi Einaudi och 1930-talets brittiska federalister kring Federal Trust viktiga inspirationskällor för det manifest som växte fram.
I slutlig form fanns ’Per un’Europa libera e unita – Progetto d’un manifesto’, för ett fritt och enat Europa, ett utkast till manifest, i juni 1941. Mest känt har det blivit under namnet Ventotenemanifestet.
Skriften smugglades till fastlandet, mångfaldigades och spreds bland motståndsrörelserna i Italien. Ventotenemanifestet, som skrevs långt innan de enskilda detaljerna kring andra världskrigets slut kunde skönjas, utgjorde ett bakgrundsdokument när den europafederalistiska rörelsen, Movimento federalista europeo, grundades i Milano i augusti 1943.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Spinellibiografin innehåller Ventotenemanifestet och andra dokument)
Ron Chernow
Alexander Hamilton
Penguin, 2004
(Hamiltons liv och leverne)
Piero Graglia
Unità europea e federalismo
Da ”Giustizia e libertà” ad Altiero Spinelli
Il Mulino, 1996
(Europafederalismen i Italien fram till efterkrigstiden minutiöst dokumenterad)
Alexander Hamilton, James Madison & John Jay
The Federalist Papers
Edited by Clinton Rossiter with an introduction and notes by Charles R. Kesler
Signet Classic, 2003
(Tillgänglig utgåva av det amerikanska federala statsskickets klassiker)
James Madison, Alexander Hamilton & John Jay
The Federalist Papers
Edited by Isaac Kramnick
Penguin, 1987
(Tillgänglig utgåva av det amerikanska federala statsskickets klassiker)
Olof Petersson (red.)
Europas författning
SNS Förlag, 2000
(Innehåller Ventotenemanifestet i översättning till svenska)
Altiero Spinelli & Ernesto Rossi
Il manifesto di Ventotene
Prefazione di Eugenio Colorni
Edizione anastatica a cura di Sergio Pistone con un saggio di Norberto Bobbio
Celid, 2004
(Innehåller Ventotenemanfestet samt två essäer av Spinelli: ’Gli Stati Uniti d’Europa e le varie tendenze politiche’ och ’Politica marxista e politica federalista’ jämte belysande inledningar)
Subscribe to:
Posts (Atom)
Subscribe To Grahnlaw
Posts
All Comments
