Efter Nordkoreas anfall mot Sydkorea handlade det inte längre om försvaret av Västeuropa krävde tyska trupper utan hur det skulle ske.
Den franske statsministern René Pleven ville förhindra den amerikanska synen om en nationell Västtysk armé och ett tyskt inträde i Nato. Därför föreslog Pleven den 24 oktober 1950 inför det franska parlamentet att Tyskland skulle bidra till en europeisk styrka.
I stället för en allians av det gamla slaget behövdes enligt Plevenplanen en total sammansmältning av mänskliga och materiella resurser under en enhetlig europeisk politisk och militär myndighet. Denna skulle bestå av en europeisk försvarsminister, en parlamentarisk församling och ett ministerråd samt ha en egen budget.
De deltagande ländernas trupper skulle fördelas i minsta möjliga enheter. Delar av existerande nationella stridsstyrkor kunde undantas från den europeiska armén. (De tyska styrkorna skulle alltså ’atomiseras’ för att inte utgöra ett hot. Frankrike och andra länder kunde fortsättningsvis upprätthålla styrkor under nationellt kommando.)
Den europeiska styrkan skulle stå till Atlantpaktens förfogande, med andra en amerikansk kommendör i krigsfall.
Förhandlingarna blev sega eftersom Frankrike ständigt sökte garantier mot Tyskland, medan Tyskland strävade till lika rättigheter och skyldigheter. Jean Monnet, som hade skrivit Plevenplanen, lyckades övertyga den skeptiska amerikanska administrationen om vikten av fransk-tysk försoning.
Med amerikanskt stöd fördes förhandlingarna i hamn. De tyska styrkorna begränsades till 12 divisioner och Tyskland förklarade sig avstå från att utveckla atomvapen samt biologiska och kemiska vapen.
Avtalet om Europeiska försvarsgemenskapen undertecknades i Paris den 27 maj 1952. Den europeiske försvarsministern hade ersatts genom ett kollegialt organ, Kommissariatet. Makten tillkom ministerrådet. Kol- och stålgemenskapens parlamentariska församling skulle, utvidgad med nio medlemmar, fungera som rådgivande organ för försvarsgemenskapen.
Altiero Spinelli insåg tidigt det motstridiga i att inrätta ett gemensamt europeiskt försvar utan att ställa det under en gemensam politisk auktoritet. På Spinellis förslag lyckades den italienske stasministern Alcide De Gasperi föra in artikel 38, som gav försvarsgemenskapens provisoriska parlamentariska församling i uppdrag att inom sex månader studera frågan om en federal eller konfederal struktur, baserad på maktdelning och ett parlament med två kammare.
För första gången öppnade de nationella regeringarna dörren för en europeisk konstituerande folkförsamling.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Innehåller ett längre kapitel om Europeiska försvarsgemenskapen och Europeiska politiska gemenskapen, s. 51–115)
Stephan Bierling
Geschichte der amerikanischen Aussenpolitik
Von 1917 bis zur Gegenwart
C. H. Beck, 2004
Marie-Thérèse Bitsch
Histoire de la construction européenne
de 1945 à nos jours
Éditions Complexe, 2004
Desmond Dinan
Europe Recast
A History of European Union
Palgrave Macmillan, 2004
A. G. Harryvan & J. van der Harst (Eds)
Documents on European Union
St. Martin’s Press, 1997
(Innehåller Plevenplanen, Luxemburgresolutionen om att uppgöra ett förslag till fördrag om Europeiska politiska gemenskapen och ett urval artiklar ur fördraget om Europeiska gemenskapen 1953 på engelska)
Bino Olivi
L’europé difficile
Histoire politique de l’integration européenne
Éditions Gallimard, 2001
(Nyare upplagor har utkommit på originalspråket italienska och på franska)
Daniela Preda
Lo statuto della Comunità europea
I verket Daniele Pasquinucci
I progetti di costituzione europea
Dall’Assamblea “ad hoc” alla Dichiarazione di Laeken
(Boken innehåller även förslaget till fördragstext för Europeiska gemenskapen 1953)
Élisabeth du Réau
L’Idée d’europé au XXe siècle
Des mythes aux réalités
Édisitons Complexe, 2001
Charles Zorgbibe
Histoire de la construction européenne
Presses Universitaires de France, 1997
Tuesday, 31 July 2007
Sunday, 29 July 2007
Federalism (in Swedish)
Europeiska unionen kräver demokrati av medlemsländerna, men unionen själv är inte demokratisk.
Europeiska unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna (artikel 6.1 i EU-fördraget). Enligt artikel 49 och de kompletterande Köpenhamnskriterierna förutsätter medlemskapet bland annat demokratiska institutioner i medlemsländerna.
Motstridigt nog körs principerna om frihet, demokrati och de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen över på unionsnivå.
I stället för att basera unionen på dess medborgare har medlemsstaternas regeringar placerat sig själva mellan unionen och medborgarna. Som ”herrar över fördragen” har regeringarna åstadkommit en mycket komplicerad organisation där de politiska ansvarsförhållandena är oläsliga för vanliga medborgare (och för sakkunniga).
Konstruktionen har feodala drag. De viktigaste frågorna är de där unionsmedborgarnas direkt valda representanter har minst att säga till om och där domstolskontrollen saknas eller är svag. Till följd av regeringarnas bromsande finns det betydande demokratiska underskott, särskilt på de områden som har en avgörande betydelse för vår gemensamma framtid.
Det finns de som påstår att ett federalt Europa är en igensnöad utopi. Jag tror de har fel.
Dels är principerna om enhälliga beslut och vetorätt i längden ohållbara på ett praktiskt plan, dels är det i längden oförsvarligt att åsidosätta unionens medborgare som källan för legitimitet.
I det långa loppet kommer Europeiska unionens medborgare att inse att de vill förverkliga folksuveräniteten också på unionsnivå. Det kan ta tid och det kan kräva ett nytt förbund av föregångare, men det enda sättet att ge EU demokratisk legitimitet är att basera unionen på medborgarna. Alleuropeiska frågor avgörs på unionsnivå.
Detta ger möjligheter till en kort, klar och redig grundlag som är begriplig för invånarna. . Grundlagen kan vara kort, eftersom den inte behöver innehålla oändliga kompromisser i substansfrågor, utan kan nöja sig med att ange de grundläggande principerna och institutionella lösningarna.
Folkviljan kanaliseras via förbundets parlament som stiftar lagarna och övervakar den verkställande makten. Sakfrågorna avgörs i stöd av resultatet i valet till Europaparlamentet. Domstolen kontrollerar lagligheten.
Rätt frågor avgörs på rätt nivå. Det är det som menas med ett federalt system.
Det skulle inte uppstå sådana absurda situationer som nu, då en europeisk grundlag kan förkastas genom förment demokratiska, separata nationella folkomröstningar med oinskränkt sabotagerätt för varje ”valdistrikt”.
Å andra sidan kunde kanske en handlingskraftigare union koncentrera sig på väsentligheterna och återföra en del särskilt irriterande frågor närmare medborgarna.
Unionsmedborgarnas väg till emancipation går kanske långsamt, men den kan inte gå bakåt. Den måste gå framåt.
Federalismen är den stora olösta framtidsfrågan för vår europeiska demokrati, det fält som ännu väntar att röjas. Därför finns det skäl att intressera sig för de federala frågeställningarna, särskilt där erfarenheterna är begränsade (i enhetsstaterna). Därför följer ett urval litteratur för de intresserade.
Ralf Grahn
Litteratur:
Patricia Bauer & Helmut Voelzkow (Hrsg.)
Die Europäische Union – Marionette oder Regisseur?
VS Verlag, 2004
(Sprattelgubbe eller självständig politik av EU; vetenskaplig genomlysning av vissa politikområden)
Alexander Hamilton, James Madison & John Jay
The Federalist Papers
Edited by Clinton Rossiter with an introduction and notes by Charles R. Kesler
Signet Classic, 2003
(Tillgänglig utgåva av det amerikanska federala statsskickets klassiker)
James Madison, Alexander Hamilton & John Jay
The Federalist Papers
Edited by Isaac Kramnick
Penguin, 1987
(Tillgänglig utgåva av det amerikanska federala statsskickets klassiker)
Beate Kohler-Koch, Thomas Conzelmann & Michèle Knodt
Europäische Integration – Europäisches Regieren
VS Verlag, 2004
(EU som politiskt system; deltagande och demokrati; lärobok)
Olof Petersson
Federalism
SNS Förlag, 2004
(En kort inledning i pocketformat)
Michael Piazolo & Jürgen Weber (Hg)
Föderalismus
Leitbild für die Europäische Union?
(Diskussion om europafederalismen)
Tapio Raunio
Liittovaltiot
Federalismin teoria ja arki
Gaudeamus, 2002
(Introduktion till federalismen)
Dusan Sidjanski
Per un federalismo europeo
Una prospettiva inedita sull’Unione europea
Franco Angeli, 2002
(Belyser europafederalismen; originalspråket för boken är franska)
Jouko Wakonen
The prospect of federalism in Europe
Jean Monnet Centre, University of Turku, 2000
Kalypso Nicolaidis & Robert Howse (Eds)
The Federal Vision
Legitimacy and Levels of Governance in the United States and the European Union
Oxford University Press, 2001
(Vetenskapliga jämförelser mellan USA och EU)
Europeiska unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna (artikel 6.1 i EU-fördraget). Enligt artikel 49 och de kompletterande Köpenhamnskriterierna förutsätter medlemskapet bland annat demokratiska institutioner i medlemsländerna.
Motstridigt nog körs principerna om frihet, demokrati och de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen över på unionsnivå.
I stället för att basera unionen på dess medborgare har medlemsstaternas regeringar placerat sig själva mellan unionen och medborgarna. Som ”herrar över fördragen” har regeringarna åstadkommit en mycket komplicerad organisation där de politiska ansvarsförhållandena är oläsliga för vanliga medborgare (och för sakkunniga).
Konstruktionen har feodala drag. De viktigaste frågorna är de där unionsmedborgarnas direkt valda representanter har minst att säga till om och där domstolskontrollen saknas eller är svag. Till följd av regeringarnas bromsande finns det betydande demokratiska underskott, särskilt på de områden som har en avgörande betydelse för vår gemensamma framtid.
Det finns de som påstår att ett federalt Europa är en igensnöad utopi. Jag tror de har fel.
Dels är principerna om enhälliga beslut och vetorätt i längden ohållbara på ett praktiskt plan, dels är det i längden oförsvarligt att åsidosätta unionens medborgare som källan för legitimitet.
I det långa loppet kommer Europeiska unionens medborgare att inse att de vill förverkliga folksuveräniteten också på unionsnivå. Det kan ta tid och det kan kräva ett nytt förbund av föregångare, men det enda sättet att ge EU demokratisk legitimitet är att basera unionen på medborgarna. Alleuropeiska frågor avgörs på unionsnivå.
Detta ger möjligheter till en kort, klar och redig grundlag som är begriplig för invånarna. . Grundlagen kan vara kort, eftersom den inte behöver innehålla oändliga kompromisser i substansfrågor, utan kan nöja sig med att ange de grundläggande principerna och institutionella lösningarna.
Folkviljan kanaliseras via förbundets parlament som stiftar lagarna och övervakar den verkställande makten. Sakfrågorna avgörs i stöd av resultatet i valet till Europaparlamentet. Domstolen kontrollerar lagligheten.
Rätt frågor avgörs på rätt nivå. Det är det som menas med ett federalt system.
Det skulle inte uppstå sådana absurda situationer som nu, då en europeisk grundlag kan förkastas genom förment demokratiska, separata nationella folkomröstningar med oinskränkt sabotagerätt för varje ”valdistrikt”.
Å andra sidan kunde kanske en handlingskraftigare union koncentrera sig på väsentligheterna och återföra en del särskilt irriterande frågor närmare medborgarna.
Unionsmedborgarnas väg till emancipation går kanske långsamt, men den kan inte gå bakåt. Den måste gå framåt.
Federalismen är den stora olösta framtidsfrågan för vår europeiska demokrati, det fält som ännu väntar att röjas. Därför finns det skäl att intressera sig för de federala frågeställningarna, särskilt där erfarenheterna är begränsade (i enhetsstaterna). Därför följer ett urval litteratur för de intresserade.
Ralf Grahn
Litteratur:
Patricia Bauer & Helmut Voelzkow (Hrsg.)
Die Europäische Union – Marionette oder Regisseur?
VS Verlag, 2004
(Sprattelgubbe eller självständig politik av EU; vetenskaplig genomlysning av vissa politikområden)
Alexander Hamilton, James Madison & John Jay
The Federalist Papers
Edited by Clinton Rossiter with an introduction and notes by Charles R. Kesler
Signet Classic, 2003
(Tillgänglig utgåva av det amerikanska federala statsskickets klassiker)
James Madison, Alexander Hamilton & John Jay
The Federalist Papers
Edited by Isaac Kramnick
Penguin, 1987
(Tillgänglig utgåva av det amerikanska federala statsskickets klassiker)
Beate Kohler-Koch, Thomas Conzelmann & Michèle Knodt
Europäische Integration – Europäisches Regieren
VS Verlag, 2004
(EU som politiskt system; deltagande och demokrati; lärobok)
Olof Petersson
Federalism
SNS Förlag, 2004
(En kort inledning i pocketformat)
Michael Piazolo & Jürgen Weber (Hg)
Föderalismus
Leitbild für die Europäische Union?
(Diskussion om europafederalismen)
Tapio Raunio
Liittovaltiot
Federalismin teoria ja arki
Gaudeamus, 2002
(Introduktion till federalismen)
Dusan Sidjanski
Per un federalismo europeo
Una prospettiva inedita sull’Unione europea
Franco Angeli, 2002
(Belyser europafederalismen; originalspråket för boken är franska)
Jouko Wakonen
The prospect of federalism in Europe
Jean Monnet Centre, University of Turku, 2000
Kalypso Nicolaidis & Robert Howse (Eds)
The Federal Vision
Legitimacy and Levels of Governance in the United States and the European Union
Oxford University Press, 2001
(Vetenskapliga jämförelser mellan USA och EU)
Saturday, 28 July 2007
Umberto Campagnolo (in Swedish)
Altiero Spinelli, Ernesto Rossi och Eugenio Colorni var ingalunda ensamma om visionen att säkra fred och framsteg i Europa genom en federation. Diskussionen bland europeiska intellektuella var livlig före och efter krigsslutet.
Umberto Campagnolo (1904–1976) studerade folkrätt för Hans Kelsen i Schweiz och doktorerade om nationerna och rätten. År 1945 utnyttjade han sin juridiska sakkunskap som utgångspunkt för ett program för ett enat Europa. Skriften har år 2004 publicerats i en ny utgåva, med en inledning av Lorella Cedroni.
I Europeiska förbundsrepubliken, ’Repubblica Federale Europea’, utgick Campagnolo från att Europa, trots sin mångfald, var en etisk, kulturell och civilisatorisk enhet samt en ödesgemenskap.
Återstod att forma Europa till ett politiskt samfund.
Nationalstaterna, allianserna och maktpolitiken hade lett till världskrigen. Den så kallade internationella rätten (folkrätten) var ingen rättsordning, eller ordning av något som helst slag. Verksam var rätten enbart i stöd av staternas goda vilja eller egenintresse. Verkligheten formades av den starkares rätt, strävan till maktbalans och bräckliga koalitioner.
En union mellan regeringar är enbart en allians, anförs i ett citat av John Stuart Mill.
Den så kallade moderna internationella rätten hade fört med sig Nationernas förbund, Internationella domstolen, obligatoriskt skiljeförfarande, kollektiv säkerhet och nedrustning. Organisationen skulle trygga respekten för den internationella rätten, vid behov med våld. Men besluten krävde enhälliga överenskommelser mellan de stater som hade intressen i frågan, mellan de direkt inblandade och mellan organisationens alla medlemmar. Inte heller detta var en rättsordning; inte heller detta kunde fungera så länge staterna var suveräna.
Campagnolo förordade inte en gradvis skeende ekonomisk integrering som metod, eftersom de politiska förutsättningarna går före ekonomin. Det gällde att med en gång forma Europas nationer till en gemensam, federal stat, med alla de element och befogenheter som behövs; en verklig rättsordning.
Till skillnad från en del andra författare föredrog Campagnolo att kalla den nya staten för Europeiska förbundsrepubliken, inte Europas förenta stater. Enligt honom fanns det teoretiska, historiska och politiska skäl för valet av namn.
En federal stat är en stat i ordets fulla betydelse, även om autonomin för nationerna och delarna kan vara större än i en enhetsstat.
Förbundsstaten bygger direkt på individerna, inte på medlemsstaterna. Federationen skulle baseras på liberala och demokratiska principer.
Federalismen var inte ett ställningstagande i ekonomiska och sociala frågor. Det är inte grundlagen som skall avgöra om förbundsstaten utvecklas i liberalistisk eller socialistisk riktning. Inom ramen för frihetliga och demokratiska principer skulle de politiska valen göras genom statens normala verksamhet (de politiska krafternas spel).
Ralf Grahn
Litteratur:
Umberto Campagnolo
Repubblica Federale Europea
Unificazione giuridica dell’Europa
Introduzione de Lorella Cedroni
Rubbettino Editore, 2004
Umberto Campagnolo (1904–1976) studerade folkrätt för Hans Kelsen i Schweiz och doktorerade om nationerna och rätten. År 1945 utnyttjade han sin juridiska sakkunskap som utgångspunkt för ett program för ett enat Europa. Skriften har år 2004 publicerats i en ny utgåva, med en inledning av Lorella Cedroni.
I Europeiska förbundsrepubliken, ’Repubblica Federale Europea’, utgick Campagnolo från att Europa, trots sin mångfald, var en etisk, kulturell och civilisatorisk enhet samt en ödesgemenskap.
Återstod att forma Europa till ett politiskt samfund.
Nationalstaterna, allianserna och maktpolitiken hade lett till världskrigen. Den så kallade internationella rätten (folkrätten) var ingen rättsordning, eller ordning av något som helst slag. Verksam var rätten enbart i stöd av staternas goda vilja eller egenintresse. Verkligheten formades av den starkares rätt, strävan till maktbalans och bräckliga koalitioner.
En union mellan regeringar är enbart en allians, anförs i ett citat av John Stuart Mill.
Den så kallade moderna internationella rätten hade fört med sig Nationernas förbund, Internationella domstolen, obligatoriskt skiljeförfarande, kollektiv säkerhet och nedrustning. Organisationen skulle trygga respekten för den internationella rätten, vid behov med våld. Men besluten krävde enhälliga överenskommelser mellan de stater som hade intressen i frågan, mellan de direkt inblandade och mellan organisationens alla medlemmar. Inte heller detta var en rättsordning; inte heller detta kunde fungera så länge staterna var suveräna.
Campagnolo förordade inte en gradvis skeende ekonomisk integrering som metod, eftersom de politiska förutsättningarna går före ekonomin. Det gällde att med en gång forma Europas nationer till en gemensam, federal stat, med alla de element och befogenheter som behövs; en verklig rättsordning.
Till skillnad från en del andra författare föredrog Campagnolo att kalla den nya staten för Europeiska förbundsrepubliken, inte Europas förenta stater. Enligt honom fanns det teoretiska, historiska och politiska skäl för valet av namn.
En federal stat är en stat i ordets fulla betydelse, även om autonomin för nationerna och delarna kan vara större än i en enhetsstat.
Förbundsstaten bygger direkt på individerna, inte på medlemsstaterna. Federationen skulle baseras på liberala och demokratiska principer.
Federalismen var inte ett ställningstagande i ekonomiska och sociala frågor. Det är inte grundlagen som skall avgöra om förbundsstaten utvecklas i liberalistisk eller socialistisk riktning. Inom ramen för frihetliga och demokratiska principer skulle de politiska valen göras genom statens normala verksamhet (de politiska krafternas spel).
Ralf Grahn
Litteratur:
Umberto Campagnolo
Repubblica Federale Europea
Unificazione giuridica dell’Europa
Introduzione de Lorella Cedroni
Rubbettino Editore, 2004
Friday, 27 July 2007
Ernesto Rossi (in Swedish)
Europa i tanke och handling, ’europeismo’, är levande verklighet i Italien. Populära och vetenskapliga publikationer utkommer i en strid ström med många förgreningar: kulturella, biografiska, historiska, politiska, juridiska och ekonomiska.
Ett vackert uttryck för minnesvården är nya utgåvor av äldre, annars svåråtkomliga skrifter med betydelse för Europatanken. Ett exempel är faximilutgåvan 2004 av ’Gli Stati Uniti d’Europa’ (1944) av Ernesto Rossi (1897–1967).
Rossi samarbetade med Altiero Spinelli då Ventotenemanifestet skrevs (1941), deltog år 1943 i bildandet av den europafederalistiska rörelsen, Movimento Federalista Europeo (MFE), och fortsatte sin europafederalistiska gärning under landsflykten i Schweiz.
Det var under tiden i Schweiz han författade sin skrift om Europas förenta stater, en klassiker inom den federalistiska litteraturen.
Enligt Rossi var de suveräna nationalstaterna och den därav följande internationella anarkin oförenliga med förverkligandet av frihet, demokrati och social rättvisa. Ett enat Europa behövdes för att förhindra nya krig. Tyskland måste bli en del av det enade Europa.
Endast ett federalt system, i likhet med USA eller Schweiz, kunde trygga en demokratisk ordning för att hantera det ökande ömsesidiga beroendet mellan länderna i Europa.
Rossi beskriver klart de grundläggande principerna för den federala staten.
Federationen är en verklig stat, med en regering som ansvarar för utrikespolitiken, en armé som ersätter de nationella försvarsstyrkorna och en högsta domstol som tolkar förbundsstatens grundlag och avgör möjliga tvister mellan medlemsstaterna samt mellan dem och förbundsstaten.
Individerna (medborgarna) utgör grunden för den demokratiska federationen, inte staterna. På de områden där federationen är behörig, gäller dess lagstiftning medborgarna direkt.
För att kunna sköta sina uppgifter måste förbundsstaten ha behörighet rörande utrikeshandeln, flyttningsrörelserna, valutan och kolonierna.
Ralf Grahn
Litteratur:
Ernesto Rossi
Gli Stati Uniti d’Europa
Edizione anastatica a cura di Sergio Pistone
Celid, 2004
Ett vackert uttryck för minnesvården är nya utgåvor av äldre, annars svåråtkomliga skrifter med betydelse för Europatanken. Ett exempel är faximilutgåvan 2004 av ’Gli Stati Uniti d’Europa’ (1944) av Ernesto Rossi (1897–1967).
Rossi samarbetade med Altiero Spinelli då Ventotenemanifestet skrevs (1941), deltog år 1943 i bildandet av den europafederalistiska rörelsen, Movimento Federalista Europeo (MFE), och fortsatte sin europafederalistiska gärning under landsflykten i Schweiz.
Det var under tiden i Schweiz han författade sin skrift om Europas förenta stater, en klassiker inom den federalistiska litteraturen.
Enligt Rossi var de suveräna nationalstaterna och den därav följande internationella anarkin oförenliga med förverkligandet av frihet, demokrati och social rättvisa. Ett enat Europa behövdes för att förhindra nya krig. Tyskland måste bli en del av det enade Europa.
Endast ett federalt system, i likhet med USA eller Schweiz, kunde trygga en demokratisk ordning för att hantera det ökande ömsesidiga beroendet mellan länderna i Europa.
Rossi beskriver klart de grundläggande principerna för den federala staten.
Federationen är en verklig stat, med en regering som ansvarar för utrikespolitiken, en armé som ersätter de nationella försvarsstyrkorna och en högsta domstol som tolkar förbundsstatens grundlag och avgör möjliga tvister mellan medlemsstaterna samt mellan dem och förbundsstaten.
Individerna (medborgarna) utgör grunden för den demokratiska federationen, inte staterna. På de områden där federationen är behörig, gäller dess lagstiftning medborgarna direkt.
För att kunna sköta sina uppgifter måste förbundsstaten ha behörighet rörande utrikeshandeln, flyttningsrörelserna, valutan och kolonierna.
Ralf Grahn
Litteratur:
Ernesto Rossi
Gli Stati Uniti d’Europa
Edizione anastatica a cura di Sergio Pistone
Celid, 2004
Thursday, 26 July 2007
De federalistiska teserna (in Swedish)
Ventotenemanifestet 1941 stod för ett nytt sätt att se Europas framtid. Efter fascismens och nationalsocialismens nederlag skulle den viktigaste politiska skiljelinjen i Europa gå mellan de konservativa och de framstegsvänliga krafterna. Men definitionen på krafterna var ny.
De bakåtsträvande krafterna skulle försöka återinrätta ett internationellt system som redan lett till två världskrig; ett system som ledde till internationell anarki, eftersom det byggde på konkurrerande nationalstaters oinskränkta suveränitet, mellanstatlighet och hemlig diplomati. Internt skulle de konservativa elementen sträva till att återupprätta nationalstaten.
För de innovativa krafterna var den centrala uppgiften att först trygga en europeisk fredsordning, genom en europeisk förbundsstat, för att inom denna ram kunna återuppbygga vår världsdel.
När den europafederalistiska rörelsen; Movimento federalista europeo (MFE), grundades i Milano den 27 och 28 augusti 1943 gällde det att stärka de progressiva krafterna inför krigsslutet.
Däremot hade läget och synen på organisationsformen förändrats. Manifestet hade utgått från ett revolutionärt parti av leninistisk modell som drivande kraft.
Spinelli skrev de federalistiska teserna i början av augusti 1943, strax innan han befriades från interneringen. Teserna antogs med formella ändringar när MFE bildades. Nu gällde det att bygga upp en europeisk rörelse, ovanför partierna och öppen för människor med olika partitillhörighet. Därför innehåller teserna inte heller, i motsats till manifestet, färdiga recept för hur det kommande samhället skall se ut vad gäller interna politiska modeller.
Kärnan i de federalistiska teserna är att överföra de suveränitetsrättigheter som gäller alla européers gemensamma intressen till den europeiska federation som skall bildas.
Fred och frihet skulle förvaltas i hela Europa av federationens verkställande, lagstiftande och dömande makt.
Var och en skulle ha dubbelt medborgarskap, i unionen och i hemlandet. Medborgarna skulle ha rätt att välja och kontrollera federationens styresmän samt vara direkt underkastade de federala lagarna.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Spinellibiografin innehåller de federalistiska teserna, ’Le tesi federaliste’ och andra dokument)
De bakåtsträvande krafterna skulle försöka återinrätta ett internationellt system som redan lett till två världskrig; ett system som ledde till internationell anarki, eftersom det byggde på konkurrerande nationalstaters oinskränkta suveränitet, mellanstatlighet och hemlig diplomati. Internt skulle de konservativa elementen sträva till att återupprätta nationalstaten.
För de innovativa krafterna var den centrala uppgiften att först trygga en europeisk fredsordning, genom en europeisk förbundsstat, för att inom denna ram kunna återuppbygga vår världsdel.
När den europafederalistiska rörelsen; Movimento federalista europeo (MFE), grundades i Milano den 27 och 28 augusti 1943 gällde det att stärka de progressiva krafterna inför krigsslutet.
Däremot hade läget och synen på organisationsformen förändrats. Manifestet hade utgått från ett revolutionärt parti av leninistisk modell som drivande kraft.
Spinelli skrev de federalistiska teserna i början av augusti 1943, strax innan han befriades från interneringen. Teserna antogs med formella ändringar när MFE bildades. Nu gällde det att bygga upp en europeisk rörelse, ovanför partierna och öppen för människor med olika partitillhörighet. Därför innehåller teserna inte heller, i motsats till manifestet, färdiga recept för hur det kommande samhället skall se ut vad gäller interna politiska modeller.
Kärnan i de federalistiska teserna är att överföra de suveränitetsrättigheter som gäller alla européers gemensamma intressen till den europeiska federation som skall bildas.
Fred och frihet skulle förvaltas i hela Europa av federationens verkställande, lagstiftande och dömande makt.
Var och en skulle ha dubbelt medborgarskap, i unionen och i hemlandet. Medborgarna skulle ha rätt att välja och kontrollera federationens styresmän samt vara direkt underkastade de federala lagarna.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Spinellibiografin innehåller de federalistiska teserna, ’Le tesi federaliste’ och andra dokument)
Wednesday, 25 July 2007
Ventotenemanifestet (in Swedish)
Efter Carlo Rossellis död tappade efterföljarna kring Giustizia e Libertà den europafederalistiska tråden. Men på ön Ventotene, i höjd med Neapel, befann sig tre män, internerade som farliga för den fascistiska regimen.
De var Altiero Spinelli, Ernesto Rossi och Eugenio Colorni. Med Spinelli som pådrivare diskuterade de hur Europa skulle organiseras efter fascismens och nationalsocialismens nederlag. Anarkin i de internationella relationerna bottnade i den oinskränkta statliga suveräniteten. Lösningen skulle vara ett federalt Europa, i andan av en liberal socialism.
Altiero Spinelli har ofta beskrivits som ’hamiltonian’, efter Alexander Hamilton, aktiv deltagare i det amerikanska grundlagskonventet i Philadelphia samt tillsammans med James Madison och John Jay författare till ´the Federalist Papers’, den amerikanska grundlagens katekes.
Utöver Förenta staternas federala grundlag utgjorde några skrifter av Luigi Einaudi och 1930-talets brittiska federalister kring Federal Trust viktiga inspirationskällor för det manifest som växte fram.
I slutlig form fanns ’Per un’Europa libera e unita – Progetto d’un manifesto’, för ett fritt och enat Europa, ett utkast till manifest, i juni 1941. Mest känt har det blivit under namnet Ventotenemanifestet.
Skriften smugglades till fastlandet, mångfaldigades och spreds bland motståndsrörelserna i Italien. Ventotenemanifestet, som skrevs långt innan de enskilda detaljerna kring andra världskrigets slut kunde skönjas, utgjorde ett bakgrundsdokument när den europafederalistiska rörelsen, Movimento federalista europeo, grundades i Milano i augusti 1943.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Spinellibiografin innehåller Ventotenemanifestet och andra dokument)
Ron Chernow
Alexander Hamilton
Penguin, 2004
(Hamiltons liv och leverne)
Piero Graglia
Unità europea e federalismo
Da ”Giustizia e libertà” ad Altiero Spinelli
Il Mulino, 1996
(Europafederalismen i Italien fram till efterkrigstiden minutiöst dokumenterad)
Alexander Hamilton, James Madison & John Jay
The Federalist Papers
Edited by Clinton Rossiter with an introduction and notes by Charles R. Kesler
Signet Classic, 2003
(Tillgänglig utgåva av det amerikanska federala statsskickets klassiker)
James Madison, Alexander Hamilton & John Jay
The Federalist Papers
Edited by Isaac Kramnick
Penguin, 1987
(Tillgänglig utgåva av det amerikanska federala statsskickets klassiker)
Olof Petersson (red.)
Europas författning
SNS Förlag, 2000
(Innehåller Ventotenemanifestet i översättning till svenska)
Altiero Spinelli & Ernesto Rossi
Il manifesto di Ventotene
Prefazione di Eugenio Colorni
Edizione anastatica a cura di Sergio Pistone con un saggio di Norberto Bobbio
Celid, 2004
(Innehåller Ventotenemanfestet samt två essäer av Spinelli: ’Gli Stati Uniti d’Europa e le varie tendenze politiche’ och ’Politica marxista e politica federalista’ jämte belysande inledningar)
De var Altiero Spinelli, Ernesto Rossi och Eugenio Colorni. Med Spinelli som pådrivare diskuterade de hur Europa skulle organiseras efter fascismens och nationalsocialismens nederlag. Anarkin i de internationella relationerna bottnade i den oinskränkta statliga suveräniteten. Lösningen skulle vara ett federalt Europa, i andan av en liberal socialism.
Altiero Spinelli har ofta beskrivits som ’hamiltonian’, efter Alexander Hamilton, aktiv deltagare i det amerikanska grundlagskonventet i Philadelphia samt tillsammans med James Madison och John Jay författare till ´the Federalist Papers’, den amerikanska grundlagens katekes.
Utöver Förenta staternas federala grundlag utgjorde några skrifter av Luigi Einaudi och 1930-talets brittiska federalister kring Federal Trust viktiga inspirationskällor för det manifest som växte fram.
I slutlig form fanns ’Per un’Europa libera e unita – Progetto d’un manifesto’, för ett fritt och enat Europa, ett utkast till manifest, i juni 1941. Mest känt har det blivit under namnet Ventotenemanifestet.
Skriften smugglades till fastlandet, mångfaldigades och spreds bland motståndsrörelserna i Italien. Ventotenemanifestet, som skrevs långt innan de enskilda detaljerna kring andra världskrigets slut kunde skönjas, utgjorde ett bakgrundsdokument när den europafederalistiska rörelsen, Movimento federalista europeo, grundades i Milano i augusti 1943.
Ralf Grahn
Litteratur:
Luciano Angelino
Le forme dell’Europa
Spinelli o della federazione
Prefazione di Tommaso Padoa-Schioppa
Il Melangolo, 2003
(Spinellibiografin innehåller Ventotenemanifestet och andra dokument)
Ron Chernow
Alexander Hamilton
Penguin, 2004
(Hamiltons liv och leverne)
Piero Graglia
Unità europea e federalismo
Da ”Giustizia e libertà” ad Altiero Spinelli
Il Mulino, 1996
(Europafederalismen i Italien fram till efterkrigstiden minutiöst dokumenterad)
Alexander Hamilton, James Madison & John Jay
The Federalist Papers
Edited by Clinton Rossiter with an introduction and notes by Charles R. Kesler
Signet Classic, 2003
(Tillgänglig utgåva av det amerikanska federala statsskickets klassiker)
James Madison, Alexander Hamilton & John Jay
The Federalist Papers
Edited by Isaac Kramnick
Penguin, 1987
(Tillgänglig utgåva av det amerikanska federala statsskickets klassiker)
Olof Petersson (red.)
Europas författning
SNS Förlag, 2000
(Innehåller Ventotenemanifestet i översättning till svenska)
Altiero Spinelli & Ernesto Rossi
Il manifesto di Ventotene
Prefazione di Eugenio Colorni
Edizione anastatica a cura di Sergio Pistone con un saggio di Norberto Bobbio
Celid, 2004
(Innehåller Ventotenemanfestet samt två essäer av Spinelli: ’Gli Stati Uniti d’Europa e le varie tendenze politiche’ och ’Politica marxista e politica federalista’ jämte belysande inledningar)
Tuesday, 24 July 2007
Vänstern och Europa (in Swedish)
Ännu i dag ser man tidvis fördömande uttalanden om den europeiska integrationen som ett högerprojekt. Påståendena baserar sig framför allt på att det var på ekonomiska områden, Europeiska kol- och stålgemenskapen samt Europeiska ekonomiska gemenskapen, de första nydanande organisationerna uppstod.
Andra politikområden har småningom lagts till, men kärnfrågorna med kontinental (och interkontinental) räckvidd präglas fortfarande av ineffektiv mellanstatlighet och demokratiska underskott.
Hur långt är de traditionella vänsterpartiernas ideologiska låsningar en förklaring till den europeiska integrationens inriktning och outvecklade tillstånd?
En historisk tillbakablick kan vara på sin plats.
Piero Graglia skildrade i ljuset av de förment internationalistiska kommunist- och socialistpartiernas nederlag mot fascismen i Italien, där Benito Mussolini grep makten år 1922, kampen mot fascismen, först i Italien, sedan i landsflykt i Frankrike och – efter Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland år 1933 – i ett europeiskt sammanhang.
De traditionella vänsterpartierna, kommunistiska och socialistiska, lyckades inte lösgöra sig från sina tidigare klassbundna ramar.
Carlo Rosselli (1899 – 1937) hade utvecklat sin egen ideologiska syn i boken ’Socialismo liberale’ (1928), med inspiration i det brittiska labourpartiets förhållandevis pragmatiska politik. Under exilen i Frankrike övertygades Rosselli och kretsen kring tidskriften ’Giustizia e Libertà’ allt mera om att kampen mot fascismen och mot nationalsocialismen hade europeiska dimensioner. Därför behövdes också europeiska lösningar.
Efter fascismens och nazismens fall skulle Europa nyordnas enligt demokratiska och federala principer, Europas förenta stater, hävdade Rosselli, som i juni 1937 mördades på fransk mark av den italienska regeringens handgångne män.
Ralf Grahn
Litteratur:
Piero Graglia
Unità europea e federalismo
Da ”Giustizia e libertà” ad Altiero Spinelli
Il Mulino, 1996
Andra politikområden har småningom lagts till, men kärnfrågorna med kontinental (och interkontinental) räckvidd präglas fortfarande av ineffektiv mellanstatlighet och demokratiska underskott.
Hur långt är de traditionella vänsterpartiernas ideologiska låsningar en förklaring till den europeiska integrationens inriktning och outvecklade tillstånd?
En historisk tillbakablick kan vara på sin plats.
Piero Graglia skildrade i ljuset av de förment internationalistiska kommunist- och socialistpartiernas nederlag mot fascismen i Italien, där Benito Mussolini grep makten år 1922, kampen mot fascismen, först i Italien, sedan i landsflykt i Frankrike och – efter Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland år 1933 – i ett europeiskt sammanhang.
De traditionella vänsterpartierna, kommunistiska och socialistiska, lyckades inte lösgöra sig från sina tidigare klassbundna ramar.
Carlo Rosselli (1899 – 1937) hade utvecklat sin egen ideologiska syn i boken ’Socialismo liberale’ (1928), med inspiration i det brittiska labourpartiets förhållandevis pragmatiska politik. Under exilen i Frankrike övertygades Rosselli och kretsen kring tidskriften ’Giustizia e Libertà’ allt mera om att kampen mot fascismen och mot nationalsocialismen hade europeiska dimensioner. Därför behövdes också europeiska lösningar.
Efter fascismens och nazismens fall skulle Europa nyordnas enligt demokratiska och federala principer, Europas förenta stater, hävdade Rosselli, som i juni 1937 mördades på fransk mark av den italienska regeringens handgångne män.
Ralf Grahn
Litteratur:
Piero Graglia
Unità europea e federalismo
Da ”Giustizia e libertà” ad Altiero Spinelli
Il Mulino, 1996
Portugals öppenhet (in Swedish)
Regeringskonferensen för Europeiska unionens fördragsreform inleddes i går i tecken av samförstånd. Europeiska rådet gav under midsommaren efter sega förhandlingar konferensen ett synnerligen detaljerat uppdrag, så arbetet borde rimligtvis löpa smärtfritt, om inte några mindre förutsägbara länder plötsligt får för sig att ställa till bråk.
Portugal, som sköter ordförandeskapet i EU-rådet, har lovat hålla fast vid det överenskomna mandatet. Dessutom har Portugal lovat ge unionens medborgare möjligheter att följa med hur regeringskonferensen framskrider genom att publicera dokumenten på webben.
Rådets sekretariat hade berett utkast till nya fördrag jämte bilagor. Redan i går fanns de tillgängliga via ordförandeskapets webbsidor, visserligen enbart på franska.
Som namnet regeringskonferens anger är unionens medborgare inte inviterade eller involverade, men kan i någon mån hålla sig informerade.
Ralf Grahn
Portugal, som sköter ordförandeskapet i EU-rådet, har lovat hålla fast vid det överenskomna mandatet. Dessutom har Portugal lovat ge unionens medborgare möjligheter att följa med hur regeringskonferensen framskrider genom att publicera dokumenten på webben.
Rådets sekretariat hade berett utkast till nya fördrag jämte bilagor. Redan i går fanns de tillgängliga via ordförandeskapets webbsidor, visserligen enbart på franska.
Som namnet regeringskonferens anger är unionens medborgare inte inviterade eller involverade, men kan i någon mån hålla sig informerade.
Ralf Grahn
Monday, 23 July 2007
Giuseppe Mazzini (in Swedish)
Giuseppe Mazzini (1805 – 1872) kan kallas en romantisk nationalist, men han vigde sitt liv åt idéer som fortfarande kan peka mot framtiden.
Han var nationalist, grundare av Giovine Italia och aktivt engagerad för att förena Italien, Risorgimento. Men hans nationalism tog sikte på att befria alla ofria nationer. Steget från Italien till Europa var kort. Organisationen Giovine Europa indrogs inom kort av de schweiziska myndigheterna, men dess principer förtjänar ett omnämnande: frihet, jämlikhet, mänsklighet, broderskap mellan folken och ständiga framsteg.
I stället för furstarnas heliga allians ville Mazzini se en helig allians mellan folken.
Italien förenades visserligen, men under ett kungahus. Mazzinis tankar var däremot allmän och lika rösträtt, en konstituerande församling, ett republikanskt och demokratiskt statsskick samt demokratin som en etiskt betingad, ständig bildnings- och utvecklingsprocess, hela folket till fromma.
Mazzinis artiklar om demokratin i Europa (1846-47), från tiden i exil i London, analyserar ingående tidens idéströmningar.
När vi i dag ser det italienska ordet ’europeismo’ – tanke och handling för Europa – har vi skäl att minnas vägvisaren Giuseppe Mazzini.
Ralf Grahn
Litteratur:
Jean-Baptiste Duroselle
L’Europe
Histoire de ses peuples
Hachette, 1990
Giuseppe Mazzini
Pensieri sulla democrazia in Europa
Traduzione e cura di Salvo Mastellone
Feltrinelli, seconda edizione, 2005
(Har utkommit på engelska under namnet Thoughts upon democracy in Europe)
Heikki Mikkeli
Europa
Storia di un’idea e di unídentità
Il Mulino, 2002
Han var nationalist, grundare av Giovine Italia och aktivt engagerad för att förena Italien, Risorgimento. Men hans nationalism tog sikte på att befria alla ofria nationer. Steget från Italien till Europa var kort. Organisationen Giovine Europa indrogs inom kort av de schweiziska myndigheterna, men dess principer förtjänar ett omnämnande: frihet, jämlikhet, mänsklighet, broderskap mellan folken och ständiga framsteg.
I stället för furstarnas heliga allians ville Mazzini se en helig allians mellan folken.
Italien förenades visserligen, men under ett kungahus. Mazzinis tankar var däremot allmän och lika rösträtt, en konstituerande församling, ett republikanskt och demokratiskt statsskick samt demokratin som en etiskt betingad, ständig bildnings- och utvecklingsprocess, hela folket till fromma.
Mazzinis artiklar om demokratin i Europa (1846-47), från tiden i exil i London, analyserar ingående tidens idéströmningar.
När vi i dag ser det italienska ordet ’europeismo’ – tanke och handling för Europa – har vi skäl att minnas vägvisaren Giuseppe Mazzini.
Ralf Grahn
Litteratur:
Jean-Baptiste Duroselle
L’Europe
Histoire de ses peuples
Hachette, 1990
Giuseppe Mazzini
Pensieri sulla democrazia in Europa
Traduzione e cura di Salvo Mastellone
Feltrinelli, seconda edizione, 2005
(Har utkommit på engelska under namnet Thoughts upon democracy in Europe)
Heikki Mikkeli
Europa
Storia di un’idea e di unídentità
Il Mulino, 2002
Sunday, 22 July 2007
Tyskt bokslut för Europa (in Swedish)
Bertelsmann Stiftung och CAP, Centrum für angewandte Politikforschung, har publicerat en ingående analys av det tyska ordförandeskapet i Europeiska unionens råd.
För studerande och lärare i EU-frågor samt för dem som behöver kunskap om nuläget i unionen är mellanbokslutet en värdefull uppdatering, eftersom både starka sidor och svagheter får en sakkunnig belysning.
Till de frågor som belyses hör fördragsreformen, kampen mot terrorismen, klimat- och energipolitiken, social-, närings- och finanspolitik, Europeiska rådets marsmöte, utrikes- och säkerhetspolitiken, Sydosteuropa och Kosovo, förhållandena mellan EU och USA, EU:s östpolitik och Europas politik i Mellanöstern.
Det tyska ordförandeskapet och Angela Merkel förtjänar uppskattning för att EU i sista minuten kunde enas om det som var möjligt i nuet: en vägkarta för en reform av fördragen.
Den vetenskapliga granskningen av fördragsreformen höjer sig över nivån på de högst varierande kommentarerna från europeiska politiker. De har ju skiftat mellan konstateranden om smärtsamma avbräck för Europatanken (de 18 som redan hade ratificerat), tacksägelser över att EU nu kan lämna de besvärliga fördragsfrågorna bakom sig och koncentrera sig på att leverera resultat (Frankrike), lovord om hur lite som ändras genom ’smalare och vassare fördrag’ (Sverige) eller måttbeställda nödutgångar (Storbritannien) och krav på nationella folkomröstningar för att sabotera reformen (de brittiska konservativa).
Nämnas kan att europafederalisterna bedriver kampanj för en folkomröstning om fördragsreformen, men på europeisk nivå. Detta ligger helt i linje med deras syn på att Europa ska byggas på unionsmedborgarna och att både de nuvarande uppgifterna och de kommande utmaningarna förutsätter en europeisk demokrati i full skala, utan demokratiska underskott.
I inledningen till skriften tar Werner Weidenfeld upp frågan om en konstitutionalisering av Europeiska unionen. Reformerna hittills har skett utan ett systematiskt grepp, nästan slumpmässigt.
Det behövs en klar framtidsvision för EU, eftersom avsaknaden av en strategisk ram är särskilt smärtsam i en tid av globalisering.
Tiden är inne för ett paradigmskifte, men för det krävs initiativ från en pro-europeisk medlem med tillräcklig tyngd för att genomföra en kvalitativ förändring.
Ralf Grahn
Litteratur:
Bertelsmann Forschungsgruppe Politik
Bilanz der deutschen EU-Ratspräsidentschafts
Analyse und Bewertung des Centrums für angewandte Politikforschung (CAP)
CAP Analyse, Juli 2007
Publikationen kan hämtas på adressen http://www.cap.uni-muenchen.de
För studerande och lärare i EU-frågor samt för dem som behöver kunskap om nuläget i unionen är mellanbokslutet en värdefull uppdatering, eftersom både starka sidor och svagheter får en sakkunnig belysning.
Till de frågor som belyses hör fördragsreformen, kampen mot terrorismen, klimat- och energipolitiken, social-, närings- och finanspolitik, Europeiska rådets marsmöte, utrikes- och säkerhetspolitiken, Sydosteuropa och Kosovo, förhållandena mellan EU och USA, EU:s östpolitik och Europas politik i Mellanöstern.
Det tyska ordförandeskapet och Angela Merkel förtjänar uppskattning för att EU i sista minuten kunde enas om det som var möjligt i nuet: en vägkarta för en reform av fördragen.
Den vetenskapliga granskningen av fördragsreformen höjer sig över nivån på de högst varierande kommentarerna från europeiska politiker. De har ju skiftat mellan konstateranden om smärtsamma avbräck för Europatanken (de 18 som redan hade ratificerat), tacksägelser över att EU nu kan lämna de besvärliga fördragsfrågorna bakom sig och koncentrera sig på att leverera resultat (Frankrike), lovord om hur lite som ändras genom ’smalare och vassare fördrag’ (Sverige) eller måttbeställda nödutgångar (Storbritannien) och krav på nationella folkomröstningar för att sabotera reformen (de brittiska konservativa).
Nämnas kan att europafederalisterna bedriver kampanj för en folkomröstning om fördragsreformen, men på europeisk nivå. Detta ligger helt i linje med deras syn på att Europa ska byggas på unionsmedborgarna och att både de nuvarande uppgifterna och de kommande utmaningarna förutsätter en europeisk demokrati i full skala, utan demokratiska underskott.
I inledningen till skriften tar Werner Weidenfeld upp frågan om en konstitutionalisering av Europeiska unionen. Reformerna hittills har skett utan ett systematiskt grepp, nästan slumpmässigt.
Det behövs en klar framtidsvision för EU, eftersom avsaknaden av en strategisk ram är särskilt smärtsam i en tid av globalisering.
Tiden är inne för ett paradigmskifte, men för det krävs initiativ från en pro-europeisk medlem med tillräcklig tyngd för att genomföra en kvalitativ förändring.
Ralf Grahn
Litteratur:
Bertelsmann Forschungsgruppe Politik
Bilanz der deutschen EU-Ratspräsidentschafts
Analyse und Bewertung des Centrums für angewandte Politikforschung (CAP)
CAP Analyse, Juli 2007
Publikationen kan hämtas på adressen http://www.cap.uni-muenchen.de
Giuliano Amato (in Swedish)
Endast Europa kan vara en global aktör som tryggar fred och säkerhet; enbart europeiska företag, åtminstone i större utsträckning, kan vara konkurrenskraftiga på världsmarknaden; endast i europeisk skala kan många av våra grundläggande tjänster fortsättningsvis erbjuda var och en av oss fördelar; endast i Europa kan den innovativa forskning som ändrar verkligheten uppnå den kritiska massa som behövs, reflekterade Giuliano Amato över Europas val mellan att retardera i nationella tecken eller avancera genom effektiva alleuropeiska lösningar.
Modet och förmågan att besitta och injicera (framtids)tro fordras i första hand av de politiskt ansvariga, men inte enbart av dessa. Såsom Tommaso Padoa Schioppa många gånger har understrukit med rätta, är det för de ledande skikten i sin helhet i våra länder som det gäller att ge den stimulans som behövs. Företagare, bankirer, fackföreningsfolk, journalister, lärare, kort sagt alla som har uppgifter som gör att de beslutar för andra eller påverkar andra. Det är de, just av dessa orsaker, som utgör det ledande skiktet i sin helhet. Och de har ansvaret för att fylla sin roll, menade Amato i boken Noi in bilico.
Amato, med bakgrund som professor i europarätt, tidigare statsminister, var viceordförande i EU:s framtidskonvent och verkar nu som inrikesminister i Romano Prodis regering i Italien. Inför Europeiska rådet i juni lade hans aktionskommitté för europeisk demokrati fram ett förslag till reformfördrag för Europeiska unionen.
Prodis regering har inrikespolitiska svårigheter, eftersom valresultatet inte gav ett tillräckligt klart utslag för en stabil och handlingskraftig majoritet, men det finns knappast något land inom Europeiska unionen med flera ministrar som är lika sakkunniga och engagerade i europeiska frågor.
Ralf Grahn
Litteratur:
Giuliano Amato
Noi in bilico
Inquietudini e speranze di un cittadino europeo
Intervista a cura di Fabrizio Forquet
Editori Laterza, 2005
Modet och förmågan att besitta och injicera (framtids)tro fordras i första hand av de politiskt ansvariga, men inte enbart av dessa. Såsom Tommaso Padoa Schioppa många gånger har understrukit med rätta, är det för de ledande skikten i sin helhet i våra länder som det gäller att ge den stimulans som behövs. Företagare, bankirer, fackföreningsfolk, journalister, lärare, kort sagt alla som har uppgifter som gör att de beslutar för andra eller påverkar andra. Det är de, just av dessa orsaker, som utgör det ledande skiktet i sin helhet. Och de har ansvaret för att fylla sin roll, menade Amato i boken Noi in bilico.
Amato, med bakgrund som professor i europarätt, tidigare statsminister, var viceordförande i EU:s framtidskonvent och verkar nu som inrikesminister i Romano Prodis regering i Italien. Inför Europeiska rådet i juni lade hans aktionskommitté för europeisk demokrati fram ett förslag till reformfördrag för Europeiska unionen.
Prodis regering har inrikespolitiska svårigheter, eftersom valresultatet inte gav ett tillräckligt klart utslag för en stabil och handlingskraftig majoritet, men det finns knappast något land inom Europeiska unionen med flera ministrar som är lika sakkunniga och engagerade i europeiska frågor.
Ralf Grahn
Litteratur:
Giuliano Amato
Noi in bilico
Inquietudini e speranze di un cittadino europeo
Intervista a cura di Fabrizio Forquet
Editori Laterza, 2005
Italien i Europa (in Swedish)
Romarriket, (den katolska) kyrkan och renässansen är inte Italiens enda bidrag till Europa. Europatanken hade framstående italienska förespråkare långt innan försöken att ena vår världsdel genom erövringskrig hade förpassats till historien.
Giuseppe Mazzini, Luigi Einaudi, Giovanni Agnelli, Attilio Cabiati, Carlo Rosselli, Altiero Spinelli, Ernesto Rossi, Eugenio Colorni, Umberto Campagnolo och många andra lade grunden till en levande europeisk tankevärld.
Europatanken är levande verklighet i Italien. Klassiska Europatänkare ges ut i nya utgåvor, historiker och samhällsvetare gräver i deras skrifter och gärningar, böcker med historisk tillbakablick och framtidsvisioner om den europeiska integrationen publiceras på löpande band, också i serier riktade till en bredare allmänhet.
En betydande del av detta material kunde gärna spridas i andra delar av Europa. Ett stort arbetsfält väntar på översättare och kulturförmedlare såsom förlag.
Ralf Grahn
Litteratur:
Sergio Pistone
L’integrazione europea
Uno schizzo storico
UTET Libreria, 1999
Giuseppe Mazzini, Luigi Einaudi, Giovanni Agnelli, Attilio Cabiati, Carlo Rosselli, Altiero Spinelli, Ernesto Rossi, Eugenio Colorni, Umberto Campagnolo och många andra lade grunden till en levande europeisk tankevärld.
Europatanken är levande verklighet i Italien. Klassiska Europatänkare ges ut i nya utgåvor, historiker och samhällsvetare gräver i deras skrifter och gärningar, böcker med historisk tillbakablick och framtidsvisioner om den europeiska integrationen publiceras på löpande band, också i serier riktade till en bredare allmänhet.
En betydande del av detta material kunde gärna spridas i andra delar av Europa. Ett stort arbetsfält väntar på översättare och kulturförmedlare såsom förlag.
Ralf Grahn
Litteratur:
Sergio Pistone
L’integrazione europea
Uno schizzo storico
UTET Libreria, 1999
Heikki Mikkeli
Europa behöver humanister och samhällsvetare för att kliva över de nationella skrankorna och för att vidga det europeiska publika rummet.
Idéhistorikern Heikki Mikkeli har bidragit till det långa perspektivet på vår världsdel genom att presentera Europatanken från antikens myter och geografi till nutidens föreställningar.
Europa är långt mer än Bryssel, direktiv och regeringskonferenser.
Ralf Grahn
Litteratur:
Heikki Mikkeli
Euroopan idea
Eurooppa-aatteen ja eurooppalaisuuden pitkä historia
Suomen Historiallinen Seura, 3. painos, 1999
Heikki Mikkeli
Europa
Storia di un’idea e di un’identità
Il Mulino, 2002
Idéhistorikern Heikki Mikkeli har bidragit till det långa perspektivet på vår världsdel genom att presentera Europatanken från antikens myter och geografi till nutidens föreställningar.
Europa är långt mer än Bryssel, direktiv och regeringskonferenser.
Ralf Grahn
Litteratur:
Heikki Mikkeli
Euroopan idea
Eurooppa-aatteen ja eurooppalaisuuden pitkä historia
Suomen Historiallinen Seura, 3. painos, 1999
Heikki Mikkeli
Europa
Storia di un’idea e di un’identità
Il Mulino, 2002
Spinelli, Monnet eller De Gaulle (in Swedish)
Mellanstatligt samarbete, diplomatiska förhandlingar bakom stängda dörrar, de nationella regeringarna som avgörande aktörer, orubbad nationell självständighet, oinskränkt suveränitet, enhälliga beslut, vetorätt för varje stat i varenda fråga, handlingsförlamning som följd, minsta gemensamma nämnaren som resultat och klassiska internationella fördrag som instrument; De Gaulles strävan var att ge Europa fransk ledning på national-konservativ grund.
Med liknande national-konservativa motiv (både på höger- och vänsterkanten) framhäver några ledande landspolitiker fortfarande det som föredömligt att medlemsländerna, det vill säga de själva, är herrar över EU-fördragen.
Den syn på europeiskt samarbete som De Gaulle personifierade var ingen integrationsmodell utan ett uttryck för viljan att nå en (över)maktbalans på klassiskt vis.
Därför kan man tala om enbart två egentliga integrationsmodeller: den funktionella och den konstitutionella
De har ofta ställts i motsatsförhållande till varandra, liksom deras förgrundsgestalter Jean Monnet respektive Altiero Spinelli.
Bägge hade dock samma mål. Monnet har kopplats ihop med de små stegens integration, men hans mål var Europas förenta stater. Det var namnet han gav sin aktionskommitté: le Comité d’action pour les Etats-Unis d’Europe. Redan i Ventotenemanifestet 1941 krävde Spinelli att Europas förenta stater skulle grundas.
Både Monnet och Spinelli motarbetade reglerna om enhälliga beslut (vetorätt) och ville ersätta handlingsförlamning med övernationella beslut.
Olikheter har funnits beträffande funktionalisternas betoning på gemensamma aktioner och konstitutionalisternas tonvikt på gemensamma institutioner.
Medan Monnet i sin praktiska verksamhet koncentrerade sig på att vinna ledande politiker för sin sak och att bygga myndigheter med supranationella drag, var Spinelli från början inställd på en konstituerande folkförsamling och en demokratisk federation.
Europeiska unionen kommer att vara ofullbordad även efter den regeringskonferens som strax inleds. I de allra viktigaste frågorna är unionen handlingsförlamad, Europaparlamentet och unionens medborgare sidsteppade och domstolen utan behörighet.
De primära europeiska frågorna kräver demokrati och beslut på europeisk nivå. Åtminstone så långt instämmer jag med dem som kräver en paneuropeisk folkomröstning om Europeiska unionens reformfördrag.
Ralf Grahn
Litteratur:
Jean Monnet
Mémoires, tome 2
Fayard, 1976
Tommaso Padoa-Schioppa
Prefazione
(i Luciano Angelino: Le forme dell’Europa. Spinelli o della federazione. Il Melangolo, 2003)
Med liknande national-konservativa motiv (både på höger- och vänsterkanten) framhäver några ledande landspolitiker fortfarande det som föredömligt att medlemsländerna, det vill säga de själva, är herrar över EU-fördragen.
Den syn på europeiskt samarbete som De Gaulle personifierade var ingen integrationsmodell utan ett uttryck för viljan att nå en (över)maktbalans på klassiskt vis.
Därför kan man tala om enbart två egentliga integrationsmodeller: den funktionella och den konstitutionella
De har ofta ställts i motsatsförhållande till varandra, liksom deras förgrundsgestalter Jean Monnet respektive Altiero Spinelli.
Bägge hade dock samma mål. Monnet har kopplats ihop med de små stegens integration, men hans mål var Europas förenta stater. Det var namnet han gav sin aktionskommitté: le Comité d’action pour les Etats-Unis d’Europe. Redan i Ventotenemanifestet 1941 krävde Spinelli att Europas förenta stater skulle grundas.
Både Monnet och Spinelli motarbetade reglerna om enhälliga beslut (vetorätt) och ville ersätta handlingsförlamning med övernationella beslut.
Olikheter har funnits beträffande funktionalisternas betoning på gemensamma aktioner och konstitutionalisternas tonvikt på gemensamma institutioner.
Medan Monnet i sin praktiska verksamhet koncentrerade sig på att vinna ledande politiker för sin sak och att bygga myndigheter med supranationella drag, var Spinelli från början inställd på en konstituerande folkförsamling och en demokratisk federation.
Europeiska unionen kommer att vara ofullbordad även efter den regeringskonferens som strax inleds. I de allra viktigaste frågorna är unionen handlingsförlamad, Europaparlamentet och unionens medborgare sidsteppade och domstolen utan behörighet.
De primära europeiska frågorna kräver demokrati och beslut på europeisk nivå. Åtminstone så långt instämmer jag med dem som kräver en paneuropeisk folkomröstning om Europeiska unionens reformfördrag.
Ralf Grahn
Litteratur:
Jean Monnet
Mémoires, tome 2
Fayard, 1976
Tommaso Padoa-Schioppa
Prefazione
(i Luciano Angelino: Le forme dell’Europa. Spinelli o della federazione. Il Melangolo, 2003)
Briandplanen V (in Swedish)
Hade andra världskriget kunnat undvikas om Europeiska unionen hade sett dagens ljus enligt Aristide Briands förslag?
Det kan man blott spekulera i, men däremot kan man försöka bedöma olika faktorer och motiv.
Som fransk utrikesminister (och flera gånger statsminister) var Aristide Briand naturligtvis mån om att trygga Frankrikes intressen. Fredsfördraget, överenskommelserna om gränserna och avtalen om krigsskadestånd tryggade inte i sig Frankrikes säkerhet i förhållande till ett Tyskland som i framtiden skulle växa sig starkare.
Nationernas förbund byggdes upp som en klassisk mellanstatlig organisation. NF saknade möjligheter till effektiva beslut och sanktioner. Briand-Kelloggpakten var endast en högtidlig förklaring om att kriget inte längre var ett legitimt politiskt medel (såsom det kringskurits av von Clausewitz).
Det isolationistiska USA ställde sig utanför NF och vägrade ge Frankrike säkerhetsgarantier. Storbritannien var inte berett att ge Frankrike säkerhetsgarantier utan USA. Därför återstod endast möjligheten att säkra freden på ett sätt som innefattade Tyskland.
Briand var en honorär förgrundsgestalt för Richard Coudenhove-Kalergis Paneuroparörelse, och det var en alleuropeisk union han föreslog inför Nationernas förbund.
Om jag förstår Briands memorandum rätt, hade han önskat sig snabba beslut om att bilda kärnan av den europeiska organisationen och principiella överenskommelser om säkerhet och solidaritet samt riktlinjer för det ekonomiska samarbetet. Den federala unionen skulle därefter, med den ständiga politiska kommittén som motor, ha utvecklat verksamheten på olika (ekonomiska) politikområden.
De verkställande befogenheterna för den permanenta politiska kommittén angavs inte närmare; det var kanske tänkt att de, liksom unionen i övrigt, skulle utvecklas efter hand.
En handlingskraftig union med fungerande verkställighet hade förutsatt vissa övernationella befogenheter. Samtidigt var tidens anda sådan att praktiskt taget alla regeringar hyllade principerna om sitt eget lands (inbillade) självständighet och oinskränkta suveränitet.
Syftena kunde uppnås genom att i någon mån tumma på suveräniteten, men det var viktigt att ta de första stegen snabbt; en evolutiv process var det bästa möjliga i begynnelsen.
I flera avseenden var Briandplanen ett barn av sin tid. Det handlade om ett mellanstatligt samarbete, mellan regeringarna. Överenskommelserna skulle ratificeras i medlemsländerna. Folken utgjorde förmånstagare när det gällde fred och levnadsstandard, men det närmaste man kom folklig representation var det föreslagna interparlamentariska samarbetet.
Med facit i hand är det intressant att se vilken chimär den oinskränkta suveräniteten var. Ömsesidiga säkerhetsgarantier (solidaritet) mellan de europeiska länderna samt gemensamma åtgärder för att höja det ekonomiska välståndet i Europa hade förutsatt ett mått av gemensamt utövad suveränitet genom Europeiska unionen. Tanken på sådana uppoffringar var otänkbar för den tidens regeringar.
Rädslan för fransk hegemoni var allmän. Självfallet hade Frankrike utövat ett stort inflytande i en paneuropeisk union, särskilt då Storbritannien vände Europa ryggen. Men Briandplanen innefattade tanken på att åtagandena gäller alla, Frankrike inbegripet.
Inom tjugo år från Briandplanen utsattes praktiskt taget hela Europa för krigets skövlingar i aldrig skådad omfattning. Nästan alla länder ockuperades i en eller flera repriser, varvid protektoratens självständighet och suveränitet förintades totalt eller urholkades till närmast tomma höljen, utan reellt innehåll. För Central- och Östeuropa fortgick suveränitets- och demokratiförlusten till år 1990.
Det är givetvis möjligt att kannstöpa om vad det var för fel på Briands plan, eftersom den inte godtogs. I mitt tycke är det rejälare att konstatera att de europeiska regeringarna på den tiden inte var mogna för den blygsamma disciplin en europeisk säkerhetsordning och en gemensam marknad hade förutsatt.
Tysklands negativa inställning var givetvis avgörande, men det stora flertalet bland de europeiska regeringarna visade prov på kortsiktighet och visionslöshet i sina kärnuppgifter: att lägga en hållbar grund för fred och välstånd.
Ralf Grahn
Litteratur:
Lise Bjerke
Aristide Briand : le premier européen
Universitetet i Oslo, 2005 (pdf)
(Innehåller ett utdrag av Briands memorandum på franska)
Jean-Luc Chabot
Aux origines intellectuelles de l’Union européenne
L’idée d’Europe unie de 1919 à 1939
Presses Universitaires de Grenoble, 2005
Die Deutsche Geschichte
Band 3, 1756 – 1944
Verlagsgruppe Weltbild, 2001
Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalites
Editions Complexe, 2001
Wolfgang Völkl
Der Briand-Kellogg-Pakt und Briands Europa-Plan
Seminararbeit, Universität Passau (pdf)
Det kan man blott spekulera i, men däremot kan man försöka bedöma olika faktorer och motiv.
Som fransk utrikesminister (och flera gånger statsminister) var Aristide Briand naturligtvis mån om att trygga Frankrikes intressen. Fredsfördraget, överenskommelserna om gränserna och avtalen om krigsskadestånd tryggade inte i sig Frankrikes säkerhet i förhållande till ett Tyskland som i framtiden skulle växa sig starkare.
Nationernas förbund byggdes upp som en klassisk mellanstatlig organisation. NF saknade möjligheter till effektiva beslut och sanktioner. Briand-Kelloggpakten var endast en högtidlig förklaring om att kriget inte längre var ett legitimt politiskt medel (såsom det kringskurits av von Clausewitz).
Det isolationistiska USA ställde sig utanför NF och vägrade ge Frankrike säkerhetsgarantier. Storbritannien var inte berett att ge Frankrike säkerhetsgarantier utan USA. Därför återstod endast möjligheten att säkra freden på ett sätt som innefattade Tyskland.
Briand var en honorär förgrundsgestalt för Richard Coudenhove-Kalergis Paneuroparörelse, och det var en alleuropeisk union han föreslog inför Nationernas förbund.
Om jag förstår Briands memorandum rätt, hade han önskat sig snabba beslut om att bilda kärnan av den europeiska organisationen och principiella överenskommelser om säkerhet och solidaritet samt riktlinjer för det ekonomiska samarbetet. Den federala unionen skulle därefter, med den ständiga politiska kommittén som motor, ha utvecklat verksamheten på olika (ekonomiska) politikområden.
De verkställande befogenheterna för den permanenta politiska kommittén angavs inte närmare; det var kanske tänkt att de, liksom unionen i övrigt, skulle utvecklas efter hand.
En handlingskraftig union med fungerande verkställighet hade förutsatt vissa övernationella befogenheter. Samtidigt var tidens anda sådan att praktiskt taget alla regeringar hyllade principerna om sitt eget lands (inbillade) självständighet och oinskränkta suveränitet.
Syftena kunde uppnås genom att i någon mån tumma på suveräniteten, men det var viktigt att ta de första stegen snabbt; en evolutiv process var det bästa möjliga i begynnelsen.
I flera avseenden var Briandplanen ett barn av sin tid. Det handlade om ett mellanstatligt samarbete, mellan regeringarna. Överenskommelserna skulle ratificeras i medlemsländerna. Folken utgjorde förmånstagare när det gällde fred och levnadsstandard, men det närmaste man kom folklig representation var det föreslagna interparlamentariska samarbetet.
Med facit i hand är det intressant att se vilken chimär den oinskränkta suveräniteten var. Ömsesidiga säkerhetsgarantier (solidaritet) mellan de europeiska länderna samt gemensamma åtgärder för att höja det ekonomiska välståndet i Europa hade förutsatt ett mått av gemensamt utövad suveränitet genom Europeiska unionen. Tanken på sådana uppoffringar var otänkbar för den tidens regeringar.
Rädslan för fransk hegemoni var allmän. Självfallet hade Frankrike utövat ett stort inflytande i en paneuropeisk union, särskilt då Storbritannien vände Europa ryggen. Men Briandplanen innefattade tanken på att åtagandena gäller alla, Frankrike inbegripet.
Inom tjugo år från Briandplanen utsattes praktiskt taget hela Europa för krigets skövlingar i aldrig skådad omfattning. Nästan alla länder ockuperades i en eller flera repriser, varvid protektoratens självständighet och suveränitet förintades totalt eller urholkades till närmast tomma höljen, utan reellt innehåll. För Central- och Östeuropa fortgick suveränitets- och demokratiförlusten till år 1990.
Det är givetvis möjligt att kannstöpa om vad det var för fel på Briands plan, eftersom den inte godtogs. I mitt tycke är det rejälare att konstatera att de europeiska regeringarna på den tiden inte var mogna för den blygsamma disciplin en europeisk säkerhetsordning och en gemensam marknad hade förutsatt.
Tysklands negativa inställning var givetvis avgörande, men det stora flertalet bland de europeiska regeringarna visade prov på kortsiktighet och visionslöshet i sina kärnuppgifter: att lägga en hållbar grund för fred och välstånd.
Ralf Grahn
Litteratur:
Lise Bjerke
Aristide Briand : le premier européen
Universitetet i Oslo, 2005 (pdf)
(Innehåller ett utdrag av Briands memorandum på franska)
Jean-Luc Chabot
Aux origines intellectuelles de l’Union européenne
L’idée d’Europe unie de 1919 à 1939
Presses Universitaires de Grenoble, 2005
Die Deutsche Geschichte
Band 3, 1756 – 1944
Verlagsgruppe Weltbild, 2001
Élisabeth du Réau
L’Idée d’Europe au XXe siècle
Des mythes aux réalites
Editions Complexe, 2001
Wolfgang Völkl
Der Briand-Kellogg-Pakt und Briands Europa-Plan
Seminararbeit, Universität Passau (pdf)
Wednesday, 18 July 2007
Security
Life, politically speaking external and internal security, is primary, the foundation for creating and sharing wealth.
Therefore, I have added Global Power Europe, by James Rogers to my English and Swedish blog rolls.
(Not adding to my Finnish blog roll is no political statement; the present configuration refuses to accept additions.)
Whenever we discuss a pan-European party or the essential tasks for a union (the Federalist or the Briand memorandum), security comes first.
Ralf Grahn
Therefore, I have added Global Power Europe, by James Rogers to my English and Swedish blog rolls.
(Not adding to my Finnish blog roll is no political statement; the present configuration refuses to accept additions.)
Whenever we discuss a pan-European party or the essential tasks for a union (the Federalist or the Briand memorandum), security comes first.
Ralf Grahn
Tuesday, 17 July 2007
New posts
Since this blog (in English) has been silent for a while, I would like to mention that I have posted a few notes on European integration in Finnish and Swedish.
In Finnish on http://grahnlaw.blogs.fi
In Finnish on http://grahnlaw.blogs.fi
- Paavo Lipponen
- Frank Niess
- Yleiseurooppalainen puolue?
- Kristillisdemokraattien Eurooppa
- Kristillisdemokraattien Eurooppa II
- Wilfried Loth
- Gerhard Brunn
- Suvereniteetin konkurssi: Kansainliitto
- Briandin suunnitelma I
In Swedish on http://bloggen.fi/grahnlaw and http://grahnblawg.blogg.se The contents are the same as in Finnish, but at this moment there are a few more articles in Swedish.
- Paavo Lipponen
- Frank Niess
- Ett paneuropeiskt parti?
- Kristdemokraternas Europa?
- Kristdemokraternas Europa II
- Wilfried Loth
- Gerhard Brunn
- Suveränt misslyckande: Nationernas förbund
- Briandplanen I
- Briandplanen II
- Briandplanen III
- Briandplanen IV
- Europadebatten
Regards
Ralf Grahn
Subscribe to:
Posts (Atom)
Subscribe To Grahnlaw
Posts
All Comments
